Racing bloggen

I väntan på vår sol och värme, kan jag inte bara jobba och ha ångest. Jag behöver träna för att må bra och för att orka träna så vill jag ha roligt. Och roligt när man samtidigt tränar har man med en enduro!

Lusläser Blocket på annonser över tillgängliga hojar för stunden.
Vad skall jag köpa? Helst en japanare med dess oslagbara kvalitet i byggkonst, då jag säkert är världens i särklass uslaste människa på att underhålla och serva mina fordon. Jag orkar inte ens tvätta fordonen, än mindre byta olja och filter mm och det gör mig tveksam till att välja en KTM eller Husaberg.

Visst är dessa skapelser lite tuffare och vassare i mångt och mycket, men vad händer om jag glömmer kolla oljan på sisådär tre, fyra år?! Startar den lika glatt ändå?
Vet faktiskt inte. Min RC8 har faktiskt hållit ihop en hel säsongs tävlande och ytterligare en säsong som Isle of Man träningsredskap på landsvägen 🙂
Naturligtvis hade jag mekaniker som skötte servandet under tävlingssäsongen.

En fyrtakt på 450cc eller uppåt med elstart och offroadregistering är ett krav, då inte bara träning i skog och på stigar kommer att utövas. När andan faller på så vet jag med mig att den även kommer att fungera som UE-redskap och därmed det viktiga i att ha den försäkrad och reggad för gata.
Det var bara i ungdomens dagar som man sket fullständigt i det ( också ), och körde med cross och annat på väg och i trafik lite hur som helst och när som helst.

Livet på landet erbjuder inte så mycket annat och därav faller det sig nog naturligt att väldigt många av våra framstående rally, racerförare kommer från skogarna kring Värmland.
Istället för att gå på bio ( finns inga biografer ) eller gå ut och äta gott ( bara pizzerior ), så körde man bil eller motorcykel. Från tidigt ålder……..

Men det är historia och preskriberat nu idag. Allt gick bra och ingen tog skada och man blev rutinerad och erfaren på att hantera fordon.

Ljunggrens Motor i Karlskoga säljer Husaberg, KTM och Kawasaki. Och ja, det är Christer, pappa till juniorvärldsmästaren Joakim Ljunggren som driver affären.
Kanske läge att besöka honom en sväng och se om han kan erbjuda något roligt att träna på framöver.

Målet är att åter igen träna mig till ursprunglig form och vara i ett bättre hälsotillstånd när solen åter börjar att värma oss.
Sedan får vi se om RC8.an fortfarande kan ta några skalper på banan.

Om någon har något tips på bra endurohoj, så tar jag tacksamt emot det tipset.

/ Christer

En tidig novembermorgon. Vad kan vara skönare än att få komma ut i den syrerika luften som är ca 5 grader varm och till 100% bestående av fukt?
Måste säga att det var rent fantastiskt skönt att kunna rulla ut den gamla Suzuki DR 350-92, som stått och samlat damm de senaste 4 åren i skjulet.
Ladda den med nytt bränsle och kicka sig trött i en kvart, för att därefter bli belönad med att den puttrar igång!
Luft i däcken och på med kläder för regn och väta och sedan bara ett enda stort leende innanför hjälmen.

Fy satan vad det var roligt att köra runt i skog och terräng igen. Trots ösregn stundtals så fanns inte en sekund av annat än spirituell glädje och livskvalitet.

Nu måste jag sätta mig framför datorn en sväng och se om det finns lämpliga objekt av något nyare karaktär som kan inhandlas över vintern.

/ Christer

Den 7 november 2012 kom då beskedet som vi fans inte väntat på! Massimilliano Biaggi, kallad Max, lägger hjälmen på hyllan och slutar som professionell racerförare.
Han ger sig med sin fantastiska karriär när han står på toppen och blickar ut över alla andra kämpar som inte riktigt nått dit han står.

Personligen är jag uppriktigt ledsen över att mista en person som Max från världsscenen. Jag grät nästan sist när han försvann ett år, då han fick kicken från MotoGP 2005 och tog ett år av vila innan han hamnade i World SBK. Därefter förgyllde han oss fans med sina fantastiska körningar på Suzuki, Ducati och senast nu Aprilia.

Jag kommer aldrig glömma 1998 när han gör sin debut och entre i GP500 klassen på en privatsatsande Honda tillsammans med gurun Erv Kanemoto.
I premiärtävlingen på Suzuka i Japan var han en rookie och ingen förväntade sig något speciellt utav den 4-faldige världsmästaren från 250-klassen. I alla fall inte i premiärtävlingen. Det fanns ju redan en Gud som hette Michael Doohan som länge dominerat klassen fullständigt, ungefär som Lawson, Rainey hade gjort några år tidigare och som en viss Vale Rossi kom att göra senare.

I det sista kvalet inför tävlingen slår Biaggi till med sin helvita Honda NSR500 och sätter nytt varvrekord för motorcyklar. Vill minnas att han förbättrade tidigare rekord med över en sekund till något som 2.06,9 ungefär. ( Allt detta är hämtat från mitt minne, så ha gärna överseende med det då åren sätter spår :- )
Det var helt grymt iaf! Jag minns hur jag satt hos min vän Eilert i morgonottan tillsammans med 8 andra av de raceintresserade vännerna. Sedvanligt käkade vi smörgåstårta och följde alla race Live, oavsett tidpunkt på dygnet! ( Det var tiden innan Playfunktioner och inspelningsbara hårddiskar på parabolmottagarna )
Eurosport hade nog nyss tagit över sändningarna från tidigare Screensportkanalen.

En hel värld satt och förundrades lite över vem denna Biaggi var?
Kanske hade inte jag heller den känslan fullt ut över hur duktig han egentligen var. Men efter de åren jag följt denna legend från 250-klassen så insåg jag att han var den främsta någonsin på att köra en motorcykel cleant och fint på racerbana. Hans mjuka körstil har jag inte sett någon annan kunna behärska än idag. Möjligtvis Lorenzo, årets världsmästare i MotoGp. Hans stil och behärskning i alla lägen påminner om Biaggis.

Under hela säsongen satt vi vänner tillsammans och följde Biaggis framfart. Det var tufft och han var den enda som rådde på Mich Doohan och satte press på honom om titeln. Det blev tillslut en andra plats i GP500 debuten det året och det var endast tack vare att han hade en olycklig krasch i näst sista tävlingen det året som Doohan kunde titulera sig mästare ännu en gång.

Därefter följde några år hos Honda, Yamaha och Honda igen innan han tyckte lite för mycket om politiken som råder i sporten och Honda gjorde sig av med honom.
Det är också något jag högaktar honom för! Att han precis som Casey Stoner säger att sporten suger rent politiskt och att något måste göras.

Han avslutade sin karriär där han börjat den 1992, hos Aprilia. På något sätt var och förblev Aprilia den familj som han trivdes hos och dem med honom. Det var ett slags symbios och harmoni och var naturligtvis en av anledningarna till att han vann 5 av sina 6 VM-titlar med just Aprilia.

Att han inte riktigt lyckades vinna någon GP500-titel eller MotoGp-titel tror jag just beror utav avsaknaden av harmoni och förståelse runt i kring honom. Han kom tvåa flera gånger i klassen och vann många tävlingar, men helheten fanns inte där och kanske inte heller förståelsen från team som han jobbade för. De kanske inte riktigt hann sätta sig in i hur han som person fungerade. Gnället och kritiken kom från den tävlingsmänniska han är och den perfektionist likaså. Istället uppfattades han kanske som en gnällspik och gavs inte riktigt det gehör som behövdes för att få de verktyg han behövde för att vinna.
Sporten hade länge varit bortskämda med “dårar” som Doohan, Schwantz mfl som kompenserade brister med att köra aggressivt och hårt istället för att nå resultat.
Biaggi hade nog inte den stilen, eller ville inte köra på det sättet. Det fungerade inte med hans silkeslena stil att köra en motorcykel som Doohan, Schwantz, Stoner, Capirossi mfl gjorde eller har gjort.

Slutligen, det jag kommer att sakna mest framöver är när Biaggi är i harmoni med hoj, sig själv, team och bana. I en sådan situation är han fullständigt ostoppbar och överlägsen. Utan dramatik kör han enkelt ifrån sitt motstånd, samtidigt som det ser löjligt lätt ut.

Tack Biaggi för alla underbara timmar du gett oss i sofforna och på plats runtom i världen under alla dessa år!

/ Christer

Max Biaggi blev åter igen världsmästare 2012!

Helt fantastiskt roligt med tanke på vilken gudabenådad förare han är.
Men, vilken spännande säsong som erbjöds oss tittare. Kampen inleddes utav Tom Sykes, ställningen gick över till Marco Melandri för att därefter hamna i händerna på Biaggi, som återigen tappade sitt försprång till Melandri. Puhh! Kawasaki lämnade över till BMW och sedan Aprilia. Det har varit så många spännande timmar i soffan så jag nästan tappat räkningen.
Slutligen vinner dock Biaggi VM igen med endast 0,5 poäng! Det är nästan så man skulle tro att allt var regiserat från Hollywood för att ge oss spänningen under året.

Att leda VM med 30,5 poäng inför de sista två heaten och sedan krascha i det första och tappa till endast 14,5 poängs försprång gav oss påhejare både hicka och kallsvettningar. När sedan det sista heatet för säsongen startar och Tom Sykes tar ledningen och gör sitt livs race och vinner, så krävdes det för Biaggi att bli minst femma! Inledningsvis var han dock på 12.e plats. Kör upp sig, gör misstag och tappar platser igen, för att slutligen på det tredje sista varvet ta sig upp på en femte plats och därmed vinna VM, med en ynka halv poäng. Coolt!

Vad händer inför nästa år? Stannar Biaggi ytterligare en säsong hos Aprilia där han så framgångsrikt tagit 5 av sina totalt 6 VM titlar, eller pensionerar han sig med flaggan i topp? Vet faktiskt inte, vill naturligtvis fortsätta följa denne fenomenala person som vid 41 års ålder fortfarande brinner för det han gör och kör ifrån alla andra.

I MotoGp är det ännu inte avgjort. Här står den hårda kampen mellan Dani Pedrosa och landsmannen Lorenzo. Men, här är det inte alls förhållandevis lika spännande race som erbjuds som i WSBK. Denna serie ger bara två vinnare just nu efter att Stoner skadat sig. Tidigare fanns tre som kunde vinna. Nu bara två. Det är trist.

Vad som sker i framtiden med serierna MotoGP och Worlsbk återstår att se. De ägs sedan ett år tillbaka av samma ägare Dorna och ägarkonstellationen kämpar som alla andra företag med att finna ekonomiska fördelar i den världstunga ekonomin.

MotoGP har redan två separata reglementen i sin serie, då CRT ingår däri. Men vart går gränsen för när CRT konkurrerar ut Worldsbk?

Lite fakta:
MotoGP tillåter totalt 6 motorer under en säsong. CRT säger 12 st, men då är det trimmade standardmotorer. I WSBK är det fritt antal motorer som kan trimmas.
Ex Aprilia förbrukade inte mindre än 39 motorer i WSBK för att Biaggi skulle kunna vinna VM! Det borde alltså vara som så att triminingsgraden i WSBK är högre än CRT och därmed värre maskiner. Konkurrerar då inte WSBK mot CRT, alltså den ena serien mot sin andra serie?

Mer fakta:
I MotoGP kommer de från nästa år köra med enhetselektronik för att spara kostander. I WSBK är det fritt.
I GP-serien får man ha två hojar, i WSBK endast en. Men frågan är vilket som egentligen är billigast? Det är inte helt gratis att på ett fåtal timmar kunna färdigställa en ny hoj från skrot.

Jag hoppas att det blir bra lösningar på serierna i fortsättningen också. WSBk idag är grymt bra och det konceptet vill jag gärna fortsätta se. GP-serien behöver göra något för att skapa mer spänning för oss beskådare framöver.

Naturligtvis hoppas vi alla på att hjulen börjar rulla på allvar i världsekonomin framöver så allt och alla slutar att hålla stenhårt i kulorna och istället börja investera dem på nytt. Ekonomin skapas genom konsumtion……

Ha en fortsatt bra dag!

Kram / Christer

2007 i augusti. Det var senaste gången jag tävlade på Gelleråsen. Inte för att jag bor långt ifrån banan, men tillfällen har inte getts för att tävla för min del.

Det finns ett event per år som är fantastiskt och som uppskattas av alla deltagare och publik. Eventet är BikeWeek. En hel veckas tvåhjuliga motorcykelaktiviteter som inleds med Norska Mästerskapen i RR, sedan några dagars Allmänhetensåkning på banan, därefter blir det Endurance 6h på torsdagen och slutligen Scandinavian Open sista helgen från fredag till söndag. En underbar vecka för oss som gillar motorcyklar och tävlingar.

Mina vänner Terje, Matte och Kalle lockade dit mig till Norska Mästerskapen. Naturligtvis ville jag träffa dem, då det var länge sedan jag såg dem sist. Men egentligen ville jag inte vara på racerbanan och se race eftersom jag mår så dåligt när jag själv inte kan deltaga. Precis så blev det. Underbart skoj att träffa vänner som varit mig nära i racesammanhang genom karriären och som jag upplevt så mycket underbart tillsammans med. Den biten var skön, men sedan den andra biten var jobbig.
Jag tittade naturligtvis på tävlingarna eftersom jag ändå var där. Höll en extra tumme för Caroline Olsen från Norge i 600-klassen då mina vänner var hennes hjälp också.
Det var olidligt jobbigt. Min puls låg på 150 slag i minuten, spyan satt i halsen och magen värkte. Att må så in i helvete dåligt av att vara på plats men inte kunna deltaga var en pina. Mycket känslor och enorm saknad.

I början av veckan var det jobb för BIKE som gällde och då var Gelleråsen åter platsen vi skulle tillbringa mycket tid på. ( Fortsatt tortyr alltså! )
Jag snackade med Harald, tävlingsledare från Norge som jag känner som en god vän och som jag lärt känna genom åren då vi inte alltid haft samma syn på vad skett på banan. Mitt perspektiv från hojen och hans från tävlingstornet har inte alltid stämt överrens 😉 Nu tyckte han absolut att jag såg ut som ett spöke och borde anmäla mig för SO tävlingen kommande helg. Jag hade ju kvar den gamla KTM RC8 och det borde väl gå snabbt att bygga om den från gatmotorcykel igen till racehoj?! “Lite lampor och speglar och så kan du köra igen Christer”- sa, Harald.

Tankarna gick runt i skallen.

Mike Luff och mina vänner Tony och Lena på KMF såg mig gång efter annan irra omkring i depån som en vilsen själ. De kom med förslaget om att hjälpa till med lite bidrag så jag kunde tävla till helgen. Fantastiskt snälla vänner och jag hoppas alltid att jag på något sätt återgäldar dem alla som stöttar mig.
Men än hade jag inte fattat beslutet. Jag vet ju att racing kostar pengar och att bra material behövs för segrar. Och jag tävlar alltid endast för segrar. Allt annat är irrelevant och kan kvitta!

Jag väljer klass där jag vet att jag borde ha rimlig chans att vinna med det material som just då finns till förfogande. Kan jag inte vinna i Superbike finns naturligtvis ingen anledning att ställa upp. Delvis handlar det om mitt varumärke, men framförallt om känslan i kroppen. När man vinner eller åtminstone kämpar väl om segrar infinner sig en euroforisk känsla i kroppen som man vill behålla så länge man kan och som aldrig infinner sig annars i livet. Den kan vara i några timmar efteråt och man svävar som på moln. Allt är underbart!
Jag vet att jag inte kan uppleva samma känsla om jag “bara” blir 5-8 i Superbike med undermåligt material och därför undviker jag att köra bara för körandets skull.

På tisdagen när jag måste sett ut som en utslagen pundare som inte sovit på flera veckor, tyckte även Magnus på BIKE, chefredaktören, att det fick vara nog. Han erbjöd mig överblivna Dunlop gatdäck som han kunde sponsra med till helgens tävling.

Jag funderade några minuter, gick till tävlingsledningen och sekretariatet. Frågade om nr55 var ledigt i NordicBoTT klassen som jag tävlade i förra året. Det var grönt och jag var anmäld!

Som uppladdning inför helgens tävling tävlade vi i ERF endurance 6h tävlingen på torsdagen med BIKE-teamet. Mina medtävlare var som vanligt, stuntproffset Matti Tepsa och redaktionschefen på BIKE, Oscar Allgot och vårt arbetsredskap var Honda CBR-05.

För att göra en 6 timmar lång historia kortare så kan jag skriva att både Matti och Oscar körde fantastiskt bra i sina pass på banan och levererade jämna fina varvtider och tillsammans tog vi alla en fin seger i vår klass REC. Kul som satan och mycket värdefull träning för min del. Det blev nästan 2,5h i sadeln igen och det behövs efter så många års uppehåll från tävlandet.

Direkt efter tävlingen på torsdagen åkte jag hem till kojan i skogen och började montera av kåpor och lysen på gathojen och montera dit racekåpor istället. Tuta och sidostöd fick sitta kvar av bekvämlighetsskäl.

Under fredagen blev det lite träningstillfällen och jag acklimatiserade mig rätt snabbt med min hoj och den nerslitna, nedbrutna individ jag varit tidigare under veckan var nu som bortblåst. Jag hade börjat leva igen!

Lördag förmiddag och kval.
Nu började pirret i magen. Tävlingsnerverna kom sakta tillbaka igen. Kroppen var mobiliserad för strid och allvar. Ett krig där en förlust är lika med död. Bara vinnare finns kvar efter slaget. På något sätt är detta precis så min kropp förbereder sig och letar fram alla sinnen, muskler, känslor och fokus för uppgiften. Allt annat försvinner fullständigt från hjärnan. Bara en sak gäller. Att vara snabbast av alla ute på banan!

Gatdäcken på hojen, värmarna av och utsläpp. Två inledande mjuka varv. Sedan attack. Snabbt upp till 1.a platsen. Bra! Lite trafik. Ramlade ner till postition två och sedan tre. Nr24 Roger Palmer på sin Ducati var snabbast, nr1 Henry Sundqvist KTM var före mig. Jobbigt värre! Två av min värsta konkurrenter var snabbare än mig och dessutom var det hemmaförare liksom jag själv. Alltså bara tredje bästa förare….

På eftermiddagen öppnade sig himlen och regnet vräkte ned. Inget att fundera vidare över. Bara gilla läget och leta fram fjolårets regndäck till hojen.

Starten går. Kommer iväg skapligt. Känner mig för lite försiktig de inledande varven och innehar en 4.e plats. Blir komfortabel med känslan i vätan från hoj och däck och höjer tempot. Henry leder, Palmer två, jag trea. Bromsar mig förbi Palmer, tar upp jakten på Henry. Klipper honom varvet senare och höjer tempot ytterligare. Drar ifrån och vinner över Palmer med 15 sekunder och Henry blir trea 23 sekunder efter i mål.
En riktig comeback! Total avsaknad av tävlingsrutin och förberedelse, men det blev ändå en seger och det gav mig just den där känslan som jag tidigare skrev om. Härligt!

Segern kan nog tillskrivas den rutin jag dragit på mig genom åren av körning i regn ute i VM Endurance, när jag suttit timme ut och timme in i vätan på dagen och natten och frusit och kämpat mot världens främsta endurance förare och alltid velat vara med i toppen.

På söndag sken solen igen och nu gällde det att ladda om igen. Ett nytt kval och sedan ett nytt race.

Jag sänkte lufttrycket lite i bakdäcket till kvalet i hopp om att finna ytterligare några tiondels sekunder.
Det var svårt i början. Mycket trafik. Jag hade bara 3.e tid. Blev irriterad och förbannad. Tog en sväng genom depån för att se om jag kunde komma ut på fria varv. Fann två fria varv och drog till med 1.08,49 vilket gav mig Pole! Palmer knep 2.a platsen med 1.08,51 och Henry 3.e tid 1.09,34.
Roligt just för stunden och skoj att det lilla knepet med lufttrycket hade funkat. Men nu visste jag att tävlingen skulle bli allt annat än en enkel match.
Framförallt Palmers Ducati skulle bli en svår nöt att knäcka i 18 varv. Den är snabb som en raket och dessutom är Roger i mycket fin form och kör fantastiskt bra.

Lamporna slocknar och starten går.
Iväg okej, bromsar tidigt, åt helvete för tidigt. Roger på innern, Henry likaså, samt två ytterligare hojar! Bra Christer, vilken idiot du är! Ser Roger ta ledningen och börja dra ifrån. Mitt problem! Bara 3 hojar till mellan honom och mig och dessa kämpar också om ära och berömmelse. Skit!
Henrys kedja går av på andra varvet så han försvinner och jag är fyra och Roger syns snart inte i synfältet framför. Jag skriker av förtvivlan i hjälmen. Jag vill förbi och tar mig förbi inom ett par varv. Nu är jag tvåa men Roger har ett försprång på nästan 5 sekunder.
Behåll lugnet och leta fram rutinen i kombination med viljan att vinna. Det kan gå!
Jag sätter upp ett tempo med den stackars KTM.en som knappast kan vara av godo, men jag bara måste ikapp. Tiderna är respektabelt bra. Låga 1.08.or och som snabbast 1.07,9, vilket måste vara ruskigt bra för en gathoj runt Gelleråsen!
Men Roger kör också snabbt. Det är jobbigt, men sakta sakta knapar jag in försprånget. På näst sista varvet är jag nästan ikapp.
Sista varvet påbörjas och jag försöker åter bromsa ikapp det jag förlorar rakt fram när hans Ducati visar musklerna. Är precis i baken in i första kurvan. Kämpar för att hänga med genom esset och kunna attackera i inbromsningen till Ejes. Ligger lite för långt bakom och vill inte ställa till kaos genom att riskera gå omkull och även fälla honom på innern. Viker in bakom igen, precis i hans bakhjul. In i hårnålen, försöker hitta fart ut för att inte tappa. Ser en kille som skall varvas. Roger kommer precis förbi honom innan vänstern in i depåkurvan och när jag är på väg om, viker han in precis framför mig. Ridå! Racet är över. Roger får luckan och kan vinna tävlingen. Jag känner mig som en liten grabb som just blivit bestulen på mitt godis. Kommer i mål som tvåa, vilket borde vara okej. Kanske hade jag inte kunnat rå på Ducatins kraft genom depåkurvan ut på rakan, men jag kände mig lurad på möjligheten. Trist!

Som sumering kan bara nämnas att jag gjorde en fin comeback med de förutsättningar som gavs och jag tror publiken kommer minnas andra tävlingens spänning när jag tar upp jakten på segern.
Roger är naturligtvis värd segern och gjorde ett fantastiskt race. GRATTIS!

Själv blir jag nog nöjd om några dagar när besvikelsen går över igen.
Jag vet varför jag förlorade. Var för feg i starten och gav bort försprånget till Roger där. Men så är racing. Det är det som är tjusningen…..

Under en veckas tid har jag levt igen!!
Tufft att skriva den meningen, men så är det.
Endast racing får mig att leva fullt ut. Skapa endorfiner, pumpa adrenalin, väcka alla sinnen. Hemskt kanske att man är missbrukare som endast lever igång livet när drogen racing erbjuds!! MEN vilken bra vecka!!!

ENORMT STORT TACK till:

Mike Luff, Lena Holm, Tony Jacobsson, Magnus Wallner, Jan Berggren, Gunilla Stålhandske för erat stöd och övertalning 🙂

TACK TILL:

Eilert Larsson, David Bäckström, Matti Tepsa för er ovärderliga hjälp med allt!!

TACK ALLA:

Ni som kommit fram och hejat och hälsat, gett kramar och önskat lycka till.
Alla vänner, fans och publik som tittat och stöttat.

TACK TILL ALLA FOTOGRAFER!!
Ni förevigar bilder som ger välbehag. Hoppas ni trivs med dem på sidan. 🙂

Hoppas vi ses igen framöver 🙂

Kram
Christer

Då har man äntligen fått möjligheten att köra en fabriksbyggd VM-racer på bana, utan restriktioner! Eller, visst fanns krav. Man fick absolut inte krascha och ha sönder hojen. Både Haslam och Melandri skulle blivit lite trötta för att inte tala om övriga teamet om man kom tillbaka med skrotad VM cykel.

Melandri var förresten på plats och beskådade misshandeln av sitt arbetsredskap för jakten på VM-titeln. Visst fanns lite pirr i magen, åtminstone i depån.
När man väl satt på hojen så var allt glömt och det var bara järnet som gällde precis som alltid när man testar.

En av alla reflektioner jag hade var hur lättkörd hojen var. Fann mig hemma snabbt på den. Melandris inställningar stämde väl in på hur jag önskar en hoj vara inställd. Däremot den andra VM hojen som var Fabrizios arbetsredskap i vanliga fall, var betydligt styvare i chassiet. Här var det stötigt och yvigt för mitt tycke.

Aldrig ville jag att det skulle ta slut, ville bara ha mer och mer och fortsätta leva drömmen. Hur skall jag någonsin uppskatta min trötta RC8 igen? Kan nog lika gärna byta in den mot en Fiat 500 framöver.

Den effekt och det motorregistret som fanns var fantastiskt. Fjädring, elektronik, däck, allt bara var i harmoni.
Nu är filmen slut och jag med den…… Hoppas på fortsättning någon gång……..

Kram /Christer

Solen skiner och det är 26 grader varmt ute! Underbart!

Men naturligtvis befinner jag mig inte i Sverige när jag skriver dessa ord. Nejdå, Italien erbjuder denna typ av väder. Men men, det var kämpigt att ta sig hit idag.

Började i morse med att jag fick gasa på till Arlanda från Degerfors i ottan för att hinna med flyget. Kom till Munchen, missade anslutningsflyget till Bologna och fick vänta ytterligare 4 timmar på flygplatsen. Huvudvärken kom smygande med vätskebristen och förkylningen. Nästa flight gav mig öronsmärta så jag snart avlider och blir döv på köpet. Satan vad jobbigt.

Väl framme i Italien lite senare än beräknat så ringer mobilen. Får veta att min nyrenoverade, eller rättare sagt min taxibil med helt ny motor sedan i fredags har pajat igen! Suck! Om jag ändå hade haft ett svenskt kvalitetsmärke istället för tyskt skit. Och då menar jag inte Volvo, utan märket med arv till flyget 🙂

Hopp, bilen fick bärgas tillbaka till verkstaden och där står den igen.

Ikväll hoppas jag på god mat, många timmars god sömn och att värken släpper både i örat och skallen. För i morgon blir det åka utav på banan Misano. Det är BMW Motorrad Motorsport som anordnar ett test för oss journalister från hela världen.

Ha en trevlig vecka!

/ Christer

Vilka fantastiska dagar vårt väderklimat givit oss! Helt underbart med sol och värme. Genast känner man inspiration och glädje i kroppen. Eller är det för att jag trivs med att vara frilansande testchaufför åt tidningen Bike?! Hur som helst så njuter jag varje minut när vi är ute och kör de hojar som skall testas för kommande nummer av tidningen.

En av motorcyklarna har dessutom fått mig i bytartankar. Det sker inte ofta när jag provkör allehanda hojar att en motorcykel förmedlar mer positiva influenser till sitt ego, än de hojar jag redan äger. Men nu har det skett. Jag är helt såld på en utav testhojarna och har väldigt allvarliga funderingar att redan på fredag göra ett besök hos den lokala hojhandlaren och se om det kan bli affär!

Kanske är han villig att byta in två av mina motorcyklar och sälja en ny till mig? Jag hoppas det.

Den nya tilltänkta modellen ger till och med ännu mer livsglädje och inspiration per använd minut än de bägge jag redan äger, så det är ett starkt vägande argument för mig själv att byta. More value for the money.

Vad tror ni det blir?

Det kan bli en chopper! Eller en Harley Davidson. Eller kanske en touringhoj gjord för att dra en dagsetapp till Monacos kasinon. Man kan ju inte leka hela livet var det en kompis till mig som sa redan för 15 år sedan! Glömmer aldrig de orden. Det var till och med innan jag ens blivit vuxen nog att fatta beslutet att bli racerförare 🙂

Nej, jag tror inte det blir någon av ovan nämnda kategorier…….. ännu 😉

Faktiskt finns risken att det blir en hoj som ger ännu mer adrenalin per investerad meter i sadeln än vad en RC8 och en 690 Enduro kan ge.

Vi håller tummarna att det går att förhandla och göra affärer så här års i motorcykelbranschen.

Nej, nu står mina chefer och trampar bakom ryggen på mig och om jag inte slutar skriva snart så blir det nog ett kvartsamtal snart. Bäst att foga in sig för överheten och vara makten och kapitalet till lags igen och snällt och lydigt göra som de säger.

Ha en underbar dag nu alla vänner där ute.

Vi drar ut mot Ekerö eller kanske Muskö en sväng nu för att utforska natur och hojar. Hmmm, Muskö och utforskning låter intressant för en MÖP som mig. 🙂

Kram på er!

/ Christer