2007 i augusti. Det var senaste gången jag tävlade på Gelleråsen. Inte för att jag bor långt ifrån banan, men tillfällen har inte getts för att tävla för min del.

Det finns ett event per år som är fantastiskt och som uppskattas av alla deltagare och publik. Eventet är BikeWeek. En hel veckas tvåhjuliga motorcykelaktiviteter som inleds med Norska Mästerskapen i RR, sedan några dagars Allmänhetensåkning på banan, därefter blir det Endurance 6h på torsdagen och slutligen Scandinavian Open sista helgen från fredag till söndag. En underbar vecka för oss som gillar motorcyklar och tävlingar.

Mina vänner Terje, Matte och Kalle lockade dit mig till Norska Mästerskapen. Naturligtvis ville jag träffa dem, då det var länge sedan jag såg dem sist. Men egentligen ville jag inte vara på racerbanan och se race eftersom jag mår så dåligt när jag själv inte kan deltaga. Precis så blev det. Underbart skoj att träffa vänner som varit mig nära i racesammanhang genom karriären och som jag upplevt så mycket underbart tillsammans med. Den biten var skön, men sedan den andra biten var jobbig.
Jag tittade naturligtvis på tävlingarna eftersom jag ändå var där. Höll en extra tumme för Caroline Olsen från Norge i 600-klassen då mina vänner var hennes hjälp också.
Det var olidligt jobbigt. Min puls låg på 150 slag i minuten, spyan satt i halsen och magen värkte. Att må så in i helvete dåligt av att vara på plats men inte kunna deltaga var en pina. Mycket känslor och enorm saknad.

I början av veckan var det jobb för BIKE som gällde och då var Gelleråsen åter platsen vi skulle tillbringa mycket tid på. ( Fortsatt tortyr alltså! )
Jag snackade med Harald, tävlingsledare från Norge som jag känner som en god vän och som jag lärt känna genom åren då vi inte alltid haft samma syn på vad skett på banan. Mitt perspektiv från hojen och hans från tävlingstornet har inte alltid stämt överrens 😉 Nu tyckte han absolut att jag såg ut som ett spöke och borde anmäla mig för SO tävlingen kommande helg. Jag hade ju kvar den gamla KTM RC8 och det borde väl gå snabbt att bygga om den från gatmotorcykel igen till racehoj?! “Lite lampor och speglar och så kan du köra igen Christer”- sa, Harald.

Tankarna gick runt i skallen.

Mike Luff och mina vänner Tony och Lena på KMF såg mig gång efter annan irra omkring i depån som en vilsen själ. De kom med förslaget om att hjälpa till med lite bidrag så jag kunde tävla till helgen. Fantastiskt snälla vänner och jag hoppas alltid att jag på något sätt återgäldar dem alla som stöttar mig.
Men än hade jag inte fattat beslutet. Jag vet ju att racing kostar pengar och att bra material behövs för segrar. Och jag tävlar alltid endast för segrar. Allt annat är irrelevant och kan kvitta!

Jag väljer klass där jag vet att jag borde ha rimlig chans att vinna med det material som just då finns till förfogande. Kan jag inte vinna i Superbike finns naturligtvis ingen anledning att ställa upp. Delvis handlar det om mitt varumärke, men framförallt om känslan i kroppen. När man vinner eller åtminstone kämpar väl om segrar infinner sig en euroforisk känsla i kroppen som man vill behålla så länge man kan och som aldrig infinner sig annars i livet. Den kan vara i några timmar efteråt och man svävar som på moln. Allt är underbart!
Jag vet att jag inte kan uppleva samma känsla om jag “bara” blir 5-8 i Superbike med undermåligt material och därför undviker jag att köra bara för körandets skull.

På tisdagen när jag måste sett ut som en utslagen pundare som inte sovit på flera veckor, tyckte även Magnus på BIKE, chefredaktören, att det fick vara nog. Han erbjöd mig överblivna Dunlop gatdäck som han kunde sponsra med till helgens tävling.

Jag funderade några minuter, gick till tävlingsledningen och sekretariatet. Frågade om nr55 var ledigt i NordicBoTT klassen som jag tävlade i förra året. Det var grönt och jag var anmäld!

Som uppladdning inför helgens tävling tävlade vi i ERF endurance 6h tävlingen på torsdagen med BIKE-teamet. Mina medtävlare var som vanligt, stuntproffset Matti Tepsa och redaktionschefen på BIKE, Oscar Allgot och vårt arbetsredskap var Honda CBR-05.

För att göra en 6 timmar lång historia kortare så kan jag skriva att både Matti och Oscar körde fantastiskt bra i sina pass på banan och levererade jämna fina varvtider och tillsammans tog vi alla en fin seger i vår klass REC. Kul som satan och mycket värdefull träning för min del. Det blev nästan 2,5h i sadeln igen och det behövs efter så många års uppehåll från tävlandet.

Direkt efter tävlingen på torsdagen åkte jag hem till kojan i skogen och började montera av kåpor och lysen på gathojen och montera dit racekåpor istället. Tuta och sidostöd fick sitta kvar av bekvämlighetsskäl.

Under fredagen blev det lite träningstillfällen och jag acklimatiserade mig rätt snabbt med min hoj och den nerslitna, nedbrutna individ jag varit tidigare under veckan var nu som bortblåst. Jag hade börjat leva igen!

Lördag förmiddag och kval.
Nu började pirret i magen. Tävlingsnerverna kom sakta tillbaka igen. Kroppen var mobiliserad för strid och allvar. Ett krig där en förlust är lika med död. Bara vinnare finns kvar efter slaget. På något sätt är detta precis så min kropp förbereder sig och letar fram alla sinnen, muskler, känslor och fokus för uppgiften. Allt annat försvinner fullständigt från hjärnan. Bara en sak gäller. Att vara snabbast av alla ute på banan!

Gatdäcken på hojen, värmarna av och utsläpp. Två inledande mjuka varv. Sedan attack. Snabbt upp till 1.a platsen. Bra! Lite trafik. Ramlade ner till postition två och sedan tre. Nr24 Roger Palmer på sin Ducati var snabbast, nr1 Henry Sundqvist KTM var före mig. Jobbigt värre! Två av min värsta konkurrenter var snabbare än mig och dessutom var det hemmaförare liksom jag själv. Alltså bara tredje bästa förare….

På eftermiddagen öppnade sig himlen och regnet vräkte ned. Inget att fundera vidare över. Bara gilla läget och leta fram fjolårets regndäck till hojen.

Starten går. Kommer iväg skapligt. Känner mig för lite försiktig de inledande varven och innehar en 4.e plats. Blir komfortabel med känslan i vätan från hoj och däck och höjer tempot. Henry leder, Palmer två, jag trea. Bromsar mig förbi Palmer, tar upp jakten på Henry. Klipper honom varvet senare och höjer tempot ytterligare. Drar ifrån och vinner över Palmer med 15 sekunder och Henry blir trea 23 sekunder efter i mål.
En riktig comeback! Total avsaknad av tävlingsrutin och förberedelse, men det blev ändå en seger och det gav mig just den där känslan som jag tidigare skrev om. Härligt!

Segern kan nog tillskrivas den rutin jag dragit på mig genom åren av körning i regn ute i VM Endurance, när jag suttit timme ut och timme in i vätan på dagen och natten och frusit och kämpat mot världens främsta endurance förare och alltid velat vara med i toppen.

På söndag sken solen igen och nu gällde det att ladda om igen. Ett nytt kval och sedan ett nytt race.

Jag sänkte lufttrycket lite i bakdäcket till kvalet i hopp om att finna ytterligare några tiondels sekunder.
Det var svårt i början. Mycket trafik. Jag hade bara 3.e tid. Blev irriterad och förbannad. Tog en sväng genom depån för att se om jag kunde komma ut på fria varv. Fann två fria varv och drog till med 1.08,49 vilket gav mig Pole! Palmer knep 2.a platsen med 1.08,51 och Henry 3.e tid 1.09,34.
Roligt just för stunden och skoj att det lilla knepet med lufttrycket hade funkat. Men nu visste jag att tävlingen skulle bli allt annat än en enkel match.
Framförallt Palmers Ducati skulle bli en svår nöt att knäcka i 18 varv. Den är snabb som en raket och dessutom är Roger i mycket fin form och kör fantastiskt bra.

Lamporna slocknar och starten går.
Iväg okej, bromsar tidigt, åt helvete för tidigt. Roger på innern, Henry likaså, samt två ytterligare hojar! Bra Christer, vilken idiot du är! Ser Roger ta ledningen och börja dra ifrån. Mitt problem! Bara 3 hojar till mellan honom och mig och dessa kämpar också om ära och berömmelse. Skit!
Henrys kedja går av på andra varvet så han försvinner och jag är fyra och Roger syns snart inte i synfältet framför. Jag skriker av förtvivlan i hjälmen. Jag vill förbi och tar mig förbi inom ett par varv. Nu är jag tvåa men Roger har ett försprång på nästan 5 sekunder.
Behåll lugnet och leta fram rutinen i kombination med viljan att vinna. Det kan gå!
Jag sätter upp ett tempo med den stackars KTM.en som knappast kan vara av godo, men jag bara måste ikapp. Tiderna är respektabelt bra. Låga 1.08.or och som snabbast 1.07,9, vilket måste vara ruskigt bra för en gathoj runt Gelleråsen!
Men Roger kör också snabbt. Det är jobbigt, men sakta sakta knapar jag in försprånget. På näst sista varvet är jag nästan ikapp.
Sista varvet påbörjas och jag försöker åter bromsa ikapp det jag förlorar rakt fram när hans Ducati visar musklerna. Är precis i baken in i första kurvan. Kämpar för att hänga med genom esset och kunna attackera i inbromsningen till Ejes. Ligger lite för långt bakom och vill inte ställa till kaos genom att riskera gå omkull och även fälla honom på innern. Viker in bakom igen, precis i hans bakhjul. In i hårnålen, försöker hitta fart ut för att inte tappa. Ser en kille som skall varvas. Roger kommer precis förbi honom innan vänstern in i depåkurvan och när jag är på väg om, viker han in precis framför mig. Ridå! Racet är över. Roger får luckan och kan vinna tävlingen. Jag känner mig som en liten grabb som just blivit bestulen på mitt godis. Kommer i mål som tvåa, vilket borde vara okej. Kanske hade jag inte kunnat rå på Ducatins kraft genom depåkurvan ut på rakan, men jag kände mig lurad på möjligheten. Trist!

Som sumering kan bara nämnas att jag gjorde en fin comeback med de förutsättningar som gavs och jag tror publiken kommer minnas andra tävlingens spänning när jag tar upp jakten på segern.
Roger är naturligtvis värd segern och gjorde ett fantastiskt race. GRATTIS!

Själv blir jag nog nöjd om några dagar när besvikelsen går över igen.
Jag vet varför jag förlorade. Var för feg i starten och gav bort försprånget till Roger där. Men så är racing. Det är det som är tjusningen…..

Under en veckas tid har jag levt igen!!
Tufft att skriva den meningen, men så är det.
Endast racing får mig att leva fullt ut. Skapa endorfiner, pumpa adrenalin, väcka alla sinnen. Hemskt kanske att man är missbrukare som endast lever igång livet när drogen racing erbjuds!! MEN vilken bra vecka!!!

ENORMT STORT TACK till:

Mike Luff, Lena Holm, Tony Jacobsson, Magnus Wallner, Jan Berggren, Gunilla Stålhandske för erat stöd och övertalning 🙂

TACK TILL:

Eilert Larsson, David Bäckström, Matti Tepsa för er ovärderliga hjälp med allt!!

TACK ALLA:

Ni som kommit fram och hejat och hälsat, gett kramar och önskat lycka till.
Alla vänner, fans och publik som tittat och stöttat.

TACK TILL ALLA FOTOGRAFER!!
Ni förevigar bilder som ger välbehag. Hoppas ni trivs med dem på sidan. 🙂

Hoppas vi ses igen framöver 🙂

Kram
Christer