Racing bloggen

Men ett stort steg för mänskligheten…….
Sa någon astronaut spontant när han skuttade ut ur månlandaren och tog sina första steg på månen. Eller hur var det nu? Klart att det inte var så. Allt var regi gjort på förhand av rymdstyrelsen NASA. Orden var väl inövade och dessutom hade man redan varit ur landaren tidigare och placerat ut kameror och en fotograf som skulle föreviga det första klivet på annan planet, så att det blev bra PR om USA.s så förträffliga rymdkapplöpning mot Sovjetunionen och dess Lajka och Sputnik.

För egen del så använder jag samma fras och PR-reklam, “Ett litet steg….” för att pusha mig själv och informera er övriga om att jag nu “stegar” upp ett snäpp i förberedelserna för säsongen 2013!

Den nya träningspartnern är inhandlad. Husaberg FE450, heter den visst och vi har kommit överens om att kämpa hårt framöver för att:

1: Sprida glädje och mening.
2: Utöka och förbättra teknisk kontroll.
3: Komma i form kroppsligt och bli farlig.

När snön väl försvinner framåt våren skall inte ursäkter behövas. Tempot skall finnas där och konditionen likaså.

Min äldre Suzuki får ursäkta att den blivit förpassad in i garaget igen. Yngre hungrigare förmåga får ta över och ge mig den kamp jag behöver.
Det påstås att Husaberg är duktiga på att ge sina motståndare stryk och det ser jag fram emot.
Med glädje skall jag köra ut i endurospåret och kämpa mot min nya kamrat. Den kommer att vilja kasta mig ur sadeln och få mig att flyga över styret och slå mig i backen. Tro mig, jag vet! Har fått så mycket stryk genom åren i denna grens övningar. ( Det var faktiskt därför jag började köra Road Racing i stället. Det gör så mycket mindre ont att krascha från 200 km/h på bana, än att flyga över styret i skogen och landa bland stockar och stenar. )

Som sagt….

Nu intensifieras tempo för 2013.

Kram
Christer

För att blicka in i framtiden måste man kunna historien………

Så därför kommer här en liten nyårs kavalkad av bilder från förr………

Gott Nytt År på Er Alla!!

Kram

/ Christer

Har just passerat Jerker Axelsson ( VD och ägare till Bike Trollhättan ) i SM-finalen på Knutstorp 2005. Den av oss bägge som kom först i mål skulle bli svensk mästare. Jag tog min tredje raka titel, med samma motorcykel.

En av bilderna när jag tävlade för Phase One. Vet inte riktigt vilken bana som bilden är tagen ifrån. Men trivdes gjorde jag!

Isle of Man 2005. Man ser den oranga västen som rookies måste bära på träningen för att snabbare förare skall veta att man troligtvis vinglar omkring i blindo längs banan 🙂

En av mina tävlingar för Maco Moto från Slovakien. År 2007 och tävlingen är Bol´d or 24h VM. Känner mig jagad utav Mathiev Lagrive på SERT Suzuki. Suzukis så oerhört framgångsrika enduranceteam.

Suzuka Japan 2006. Körde för Phase One och vi blev 3.a total i VM det året i Endurance. Mitt livs tuffaste lopp. På 48 minuter svettades man bort 5kg vätska! Helt sjukt jobbigt, men fränt förstås!

Tackar Peter Sköld, mannen som betytt så enormt mycket för svensk RR. En stenhård fighter på banan som aldrig gav mig någon ro eller vila. Rutin som få andra och alltid fantastiskt maskinmaterial. Saknar honom enormt! ( Just denna bild från Anderstorp fick han nöja sig med 2.a plats )

Kalle. Mannen som betytt oerhört mycket för min racingkarriär. Här får jag några kloka råd om att hålla hårt i styret och gasa mera 😉

Assen 2005. Körde för Fagersjö Kalles team. Kul som attan.

Bilden är från 2004. Året när jag dubblerade klasser. Både NSBK och SST600.

Rammstein- Wir mussen leben bis wir sterben ( Vi måste leva tills vi dör ).

Får mig att tänka tillbaka till när jag levde som mest. Åren när racingen var mitt yrke och levebröd. Från 2003 till 2007 kämpade jag på med det jag allra mest levde för.

Jag blev inte rik i pengar mätt, men satan vad jag levde!

97% av tiden under de åren var blod svett och tårar för att jaga ihop en ekonomi för att kunna leva på racerbanan.

Ca 7000 mil om året blev det i bil för att åka runt och besöka sponsorer, träffar, arrangemang, möten, mässor och andra events. Utöver det satt man nästan jämt i telefon och tjatade och planerade och styrde.

Utan tvekan var dessa 97% runtikring aktiviteter tuffa och jobbiga stunder, men det bidrog till övriga 3% som definitivt vägde tyngre än de första 97. När man väl fick leva de stunder man kämpat ihop för på banan och svettas och vinna, så var det värt varenda krona och minut av förberedelse.

Och de gånger man inte vann, utan kanske rent utav kraschade, så bet man ihop ännu mera för att komma tillbaka två veckor senare ännu mera taggad.

Nu fann jag lite bilder jag tidigare inte sett och det bidrog till detta inlägg. Jag blev nostalgisk och insåg vad jag saknar i livet.

Det sägs att varje människa är unik och att man skall finna det man brinner för och är bra på och jag har sökt och provat en hel del saker och yrken, men det är egentligen bara en sak som mitt hjärta slår några slag extra för. Och det är racing.

Att tjäna pengar och bli rik, ha fin bil, bra jobb, göra karriär och allt det där som svensson mäter som lycka och framgång. Det ger mig ingenting. Bara ytligt, inte ens välbehag av enklaste slaget.

Men däremot att snurra runt på en racerbana och kämpa och nå framgång och utvecklas, det ger lycka och rikedom som samlas i hjärnbanken.

I höstas ställde jag in min KTM RC8 i huset för att den inte skulle råka glömmas bort i något garage. Hallen blev inledningsvis en varm och vilsam plats för vintern för en ägodel och vän som gett mig så mycket glädje. Men numera har den flyttats till en centralare plats i huset för att ständigt påminna mig om vad jag skall kämpa för. Den står numera mitt på golvet i kontoret!! Jag kan inte undgå att se vännen hur jag än rör mig i huset. Måste till och med gå runt den och omväg för att kunna sätta mig vid skrivbordet. Helt fantastiskt skönt.

Kan faktiskt inte förstå hur man kan stänga in en pryl som skänker så enormt mycket av livet och glädje i ett garage i sisådär 200 dagar, tills våren åter kommer.

Hade mer pengar funnits i livet, så hade jag gladeligen haft alla mina motorcyklar som möblemang inomhus där jag bara kunnat bli sittande i timtals för att minnas och beundra dessa fantastiska skapelser och all rikedom de skänkt mig.

1998 tog jag tävlingslicens. Körde rookie 750 och Fireblade Rookie Cup med en CBR 929.

Gjorde debut som A-förare på Thruxton i England samma år. Tävlade alltså internationellt innan jag tävlade nationellt som A-förare!

2000. Åkte jag båt och trodde jag funnit komplement till racingen. Det var bara skoj när det blåste full storm och vågorna slog över båten och skrovet knakade. Annars gav det inte värst mycket.

Från 2001-2012 har jag tävlat oavbrutet. Oftast i serie eller serier och flera klasser samtidigt, men vissa år bara enstaka tävlingar. I princip under alla år har jag även kört någon eller några tävlingar utomlands. Typ Le Mans 24h VM, Isle of Man, eller annat skojigt.

Nu är det snart 2013 och dags att börja ta tag i planerna för kommande året.

Min KTM påminner mig varje dag vad jag skall lägga fokus på och visualisera och förverkliga, drömma om.

Här kommer lite glädjebilder…… från förr……..

/ Christer

En tidig morgon en söndag i december. Kaffet osar varmt i koppen och Spotify går just igång med “Defenders of the faith- Judas Priest”. Skummat igenom DI.se och diverse andra nyhetssidor i jakten på nya sensationsnyheter att ta till mig.

Inget nytt….. Jo, Medvedev skämtar om Aliens!, Egyptens president Mursi backar om sitt fullständigt galna maktdekret, om än just för stunden. Italiens premiärminister Mario Monti lämnar styret av landet, vem om inte Berlusconi säger att han skall tillbaka igen. Ja, ja, världen är sig lik, inget nytt under himlen.

Tänkte istället lägga upp några bilder här på bloggen som ger kickar och välbehag. Dessutom är det en påminnelse om vad vi alla går och längtar efter.

Den första bilden som gör det svårt för mig att ens kunna sitta still utan att det sprätter i hela kroppen av endorfiner är en 5 år gammal bild från en av kanalöarna där rika placerar sina tillgångar i hopp om att inte rätts och skatteväsendet hittar rikedomarna.

De två andra bilderna är tagna så sent som sommaren 2012. Misano Italien närmare bestämt.
En fantastisk dag på jobbet, utan varken kvartsamtal eller andra konflikter med chefer 🙂
Bara ren och skär glädje och eufori!

Isle of Man TT -100 års jubileet 2007.
Jag körde för det på ön baserade teamet MRB-Racing.
Tävlade i tre klasser på en Gixxer 1000. Stock 1000, SBK och Senior TT.
En veckas träning, två varv per dag, någon träning ställdes in på grund av regn. Sedan blev det tävling.
I Stock klassen var det 3 varv som gällde. I de övriga klasserna 6 varv.
Ett varv är 60 km och innefattar 270 kurvor som du som utövare MÅSTE KUNNA UTAN OCH INNAN om du någorlunda säkert skall ta dig runt ön utan att riskera livet hela tiden.
Som född landsvägsknutte som kört motorcykel på vägen, lagligt sedan 16 års ålder är det en fantastisk upplevelse att köra på Isle of Man.
När man dessutom förberett sig mentalt och studerat banan dagligen oavbrutet ett halvt år innan tävlingsveckorna, så blir det en extra kick att hålla fullt genom partier med blinda kurvor där du inte ser vad som döljer sig bakom, men vet att du teoretiskt kan hålla kvar 6.ans växel och inte tippa av på gasen.
Shit, jag skakar nästan om händerna när jag nu försöker beskriva detta för er. Så mycket adrenalin skapar det ännu idag när jag tänker tillbaka på det som varit!

Ja, Stocktävlingen gick bra och SBK-tävlingen likaså. Fick faktiskt med mig en Bronsreplica som man får om man är inom 10% från vinnartiden i SBK! Det var coolt och med enorm stolthet klev jag upp på scen tillsammans med namn som Mc Guinees, Finnegan, Dunlop för att ta emot priset som för mig nästan var det största!
Det snabbaste varvet satte jag dock i den tävlingen som jag inte fullföljde, nämligen Senior TT. Varvet blev 117,18 Mph, men sedan blev det problem.

Efter tankstoppet det första som kommer efter två körda varv, började jag uppfatta viss tendens till att den högra skon gled av fotpinnen väldigt lätt. Först ignorerade jag som tävlingsmänniska detta störningsmoment som försökte stjäla fokus från min framfart. Men uppe på berget när man ligger och kryssar fram på högsta växeln utan avslag i över en minut, började det bli oroväckande. Det var nästintill omöjligt att hålla kvar skon. Den bara halkade av.
Hjärnan försökte kalkylera för bästa lösning samtidigt som den försökte hålla hjärnfokus på vart man befann sig på banan så att inte ett ögonblicks disorientering gjorde att man kom in i fel hastighet i en kurva och eventuellt kraschade. Innan det nästkommande varvet skulle börja insåg jag tillslut att det inte skulle hålla. Svängde in i depån. Mina överraskade MBR-mekaniker frågade vad som stod på? Vi såg att hela skon var indränkt i motorolja och att hela sidokåpan glimrade av olja.
En av mekanikerna hämtade en trasa och rengöringsspray och gjorde rent och tyckte att jag nu kunde fortsätta! Jag klev av motorcykeln, gick därifrån och där tog den drömmen slut!
Skönt att veta så här i efterhand att jag fattat rätt beslut. Det var jobbigt, men troligtvis hade jag aldrig kommit tillbaka om jag gett mig ut på ytterligare 60 km körning runt ön.

Misano 2012.

Ett av mina underbara frilandsjobb för tidningen BIKE.
Uppdraget. Att provköra och jämföra BMW S1000RR i olika utföranden. Från gatuverisonen som du och jag kan köpa hos den lokala handlaren, till fabriksteamets arbetsredskap som Marco Melandri använder till vardags!
Däremellan ytterligare en BMW i Superstock utförande som de tävlar med i SST EM och Michele Fabrizios VM racer och semifabrikhoj.
Egentligen kan jag inte skriva så mycket ännu, då tidningen ännu inte publicerat reportaget, men jag kan nämna att det var en mycket bra dag på jobbet och att jag inte sparade på krutet när jag fick denna möjlighet.
Som racerförare som kämpat på med det materialet man förfogat över så gott man kan här hemma, så kändes det fantastiskt att få låna en motorcykel som var optimerad för ändamålet och känna hur den fungerade. UNDERBART!

I väntan på vår sol och värme, kan jag inte bara jobba och ha ångest. Jag behöver träna för att må bra och för att orka träna så vill jag ha roligt. Och roligt när man samtidigt tränar har man med en enduro!

Lusläser Blocket på annonser över tillgängliga hojar för stunden.
Vad skall jag köpa? Helst en japanare med dess oslagbara kvalitet i byggkonst, då jag säkert är världens i särklass uslaste människa på att underhålla och serva mina fordon. Jag orkar inte ens tvätta fordonen, än mindre byta olja och filter mm och det gör mig tveksam till att välja en KTM eller Husaberg.

Visst är dessa skapelser lite tuffare och vassare i mångt och mycket, men vad händer om jag glömmer kolla oljan på sisådär tre, fyra år?! Startar den lika glatt ändå?
Vet faktiskt inte. Min RC8 har faktiskt hållit ihop en hel säsongs tävlande och ytterligare en säsong som Isle of Man träningsredskap på landsvägen 🙂
Naturligtvis hade jag mekaniker som skötte servandet under tävlingssäsongen.

En fyrtakt på 450cc eller uppåt med elstart och offroadregistering är ett krav, då inte bara träning i skog och på stigar kommer att utövas. När andan faller på så vet jag med mig att den även kommer att fungera som UE-redskap och därmed det viktiga i att ha den försäkrad och reggad för gata.
Det var bara i ungdomens dagar som man sket fullständigt i det ( också ), och körde med cross och annat på väg och i trafik lite hur som helst och när som helst.

Livet på landet erbjuder inte så mycket annat och därav faller det sig nog naturligt att väldigt många av våra framstående rally, racerförare kommer från skogarna kring Värmland.
Istället för att gå på bio ( finns inga biografer ) eller gå ut och äta gott ( bara pizzerior ), så körde man bil eller motorcykel. Från tidigt ålder……..

Men det är historia och preskriberat nu idag. Allt gick bra och ingen tog skada och man blev rutinerad och erfaren på att hantera fordon.

Ljunggrens Motor i Karlskoga säljer Husaberg, KTM och Kawasaki. Och ja, det är Christer, pappa till juniorvärldsmästaren Joakim Ljunggren som driver affären.
Kanske läge att besöka honom en sväng och se om han kan erbjuda något roligt att träna på framöver.

Målet är att åter igen träna mig till ursprunglig form och vara i ett bättre hälsotillstånd när solen åter börjar att värma oss.
Sedan får vi se om RC8.an fortfarande kan ta några skalper på banan.

Om någon har något tips på bra endurohoj, så tar jag tacksamt emot det tipset.

/ Christer

En tidig novembermorgon. Vad kan vara skönare än att få komma ut i den syrerika luften som är ca 5 grader varm och till 100% bestående av fukt?
Måste säga att det var rent fantastiskt skönt att kunna rulla ut den gamla Suzuki DR 350-92, som stått och samlat damm de senaste 4 åren i skjulet.
Ladda den med nytt bränsle och kicka sig trött i en kvart, för att därefter bli belönad med att den puttrar igång!
Luft i däcken och på med kläder för regn och väta och sedan bara ett enda stort leende innanför hjälmen.

Fy satan vad det var roligt att köra runt i skog och terräng igen. Trots ösregn stundtals så fanns inte en sekund av annat än spirituell glädje och livskvalitet.

Nu måste jag sätta mig framför datorn en sväng och se om det finns lämpliga objekt av något nyare karaktär som kan inhandlas över vintern.

/ Christer

Den 7 november 2012 kom då beskedet som vi fans inte väntat på! Massimilliano Biaggi, kallad Max, lägger hjälmen på hyllan och slutar som professionell racerförare.
Han ger sig med sin fantastiska karriär när han står på toppen och blickar ut över alla andra kämpar som inte riktigt nått dit han står.

Personligen är jag uppriktigt ledsen över att mista en person som Max från världsscenen. Jag grät nästan sist när han försvann ett år, då han fick kicken från MotoGP 2005 och tog ett år av vila innan han hamnade i World SBK. Därefter förgyllde han oss fans med sina fantastiska körningar på Suzuki, Ducati och senast nu Aprilia.

Jag kommer aldrig glömma 1998 när han gör sin debut och entre i GP500 klassen på en privatsatsande Honda tillsammans med gurun Erv Kanemoto.
I premiärtävlingen på Suzuka i Japan var han en rookie och ingen förväntade sig något speciellt utav den 4-faldige världsmästaren från 250-klassen. I alla fall inte i premiärtävlingen. Det fanns ju redan en Gud som hette Michael Doohan som länge dominerat klassen fullständigt, ungefär som Lawson, Rainey hade gjort några år tidigare och som en viss Vale Rossi kom att göra senare.

I det sista kvalet inför tävlingen slår Biaggi till med sin helvita Honda NSR500 och sätter nytt varvrekord för motorcyklar. Vill minnas att han förbättrade tidigare rekord med över en sekund till något som 2.06,9 ungefär. ( Allt detta är hämtat från mitt minne, så ha gärna överseende med det då åren sätter spår :- )
Det var helt grymt iaf! Jag minns hur jag satt hos min vän Eilert i morgonottan tillsammans med 8 andra av de raceintresserade vännerna. Sedvanligt käkade vi smörgåstårta och följde alla race Live, oavsett tidpunkt på dygnet! ( Det var tiden innan Playfunktioner och inspelningsbara hårddiskar på parabolmottagarna )
Eurosport hade nog nyss tagit över sändningarna från tidigare Screensportkanalen.

En hel värld satt och förundrades lite över vem denna Biaggi var?
Kanske hade inte jag heller den känslan fullt ut över hur duktig han egentligen var. Men efter de åren jag följt denna legend från 250-klassen så insåg jag att han var den främsta någonsin på att köra en motorcykel cleant och fint på racerbana. Hans mjuka körstil har jag inte sett någon annan kunna behärska än idag. Möjligtvis Lorenzo, årets världsmästare i MotoGp. Hans stil och behärskning i alla lägen påminner om Biaggis.

Under hela säsongen satt vi vänner tillsammans och följde Biaggis framfart. Det var tufft och han var den enda som rådde på Mich Doohan och satte press på honom om titeln. Det blev tillslut en andra plats i GP500 debuten det året och det var endast tack vare att han hade en olycklig krasch i näst sista tävlingen det året som Doohan kunde titulera sig mästare ännu en gång.

Därefter följde några år hos Honda, Yamaha och Honda igen innan han tyckte lite för mycket om politiken som råder i sporten och Honda gjorde sig av med honom.
Det är också något jag högaktar honom för! Att han precis som Casey Stoner säger att sporten suger rent politiskt och att något måste göras.

Han avslutade sin karriär där han börjat den 1992, hos Aprilia. På något sätt var och förblev Aprilia den familj som han trivdes hos och dem med honom. Det var ett slags symbios och harmoni och var naturligtvis en av anledningarna till att han vann 5 av sina 6 VM-titlar med just Aprilia.

Att han inte riktigt lyckades vinna någon GP500-titel eller MotoGp-titel tror jag just beror utav avsaknaden av harmoni och förståelse runt i kring honom. Han kom tvåa flera gånger i klassen och vann många tävlingar, men helheten fanns inte där och kanske inte heller förståelsen från team som han jobbade för. De kanske inte riktigt hann sätta sig in i hur han som person fungerade. Gnället och kritiken kom från den tävlingsmänniska han är och den perfektionist likaså. Istället uppfattades han kanske som en gnällspik och gavs inte riktigt det gehör som behövdes för att få de verktyg han behövde för att vinna.
Sporten hade länge varit bortskämda med “dårar” som Doohan, Schwantz mfl som kompenserade brister med att köra aggressivt och hårt istället för att nå resultat.
Biaggi hade nog inte den stilen, eller ville inte köra på det sättet. Det fungerade inte med hans silkeslena stil att köra en motorcykel som Doohan, Schwantz, Stoner, Capirossi mfl gjorde eller har gjort.

Slutligen, det jag kommer att sakna mest framöver är när Biaggi är i harmoni med hoj, sig själv, team och bana. I en sådan situation är han fullständigt ostoppbar och överlägsen. Utan dramatik kör han enkelt ifrån sitt motstånd, samtidigt som det ser löjligt lätt ut.

Tack Biaggi för alla underbara timmar du gett oss i sofforna och på plats runtom i världen under alla dessa år!

/ Christer

2007 i augusti. Det var senaste gången jag tävlade på Gelleråsen. Inte för att jag bor långt ifrån banan, men tillfällen har inte getts för att tävla för min del.

Det finns ett event per år som är fantastiskt och som uppskattas av alla deltagare och publik. Eventet är BikeWeek. En hel veckas tvåhjuliga motorcykelaktiviteter som inleds med Norska Mästerskapen i RR, sedan några dagars Allmänhetensåkning på banan, därefter blir det Endurance 6h på torsdagen och slutligen Scandinavian Open sista helgen från fredag till söndag. En underbar vecka för oss som gillar motorcyklar och tävlingar.

Mina vänner Terje, Matte och Kalle lockade dit mig till Norska Mästerskapen. Naturligtvis ville jag träffa dem, då det var länge sedan jag såg dem sist. Men egentligen ville jag inte vara på racerbanan och se race eftersom jag mår så dåligt när jag själv inte kan deltaga. Precis så blev det. Underbart skoj att träffa vänner som varit mig nära i racesammanhang genom karriären och som jag upplevt så mycket underbart tillsammans med. Den biten var skön, men sedan den andra biten var jobbig.
Jag tittade naturligtvis på tävlingarna eftersom jag ändå var där. Höll en extra tumme för Caroline Olsen från Norge i 600-klassen då mina vänner var hennes hjälp också.
Det var olidligt jobbigt. Min puls låg på 150 slag i minuten, spyan satt i halsen och magen värkte. Att må så in i helvete dåligt av att vara på plats men inte kunna deltaga var en pina. Mycket känslor och enorm saknad.

I början av veckan var det jobb för BIKE som gällde och då var Gelleråsen åter platsen vi skulle tillbringa mycket tid på. ( Fortsatt tortyr alltså! )
Jag snackade med Harald, tävlingsledare från Norge som jag känner som en god vän och som jag lärt känna genom åren då vi inte alltid haft samma syn på vad skett på banan. Mitt perspektiv från hojen och hans från tävlingstornet har inte alltid stämt överrens 😉 Nu tyckte han absolut att jag såg ut som ett spöke och borde anmäla mig för SO tävlingen kommande helg. Jag hade ju kvar den gamla KTM RC8 och det borde väl gå snabbt att bygga om den från gatmotorcykel igen till racehoj?! “Lite lampor och speglar och så kan du köra igen Christer”- sa, Harald.

Tankarna gick runt i skallen.

Mike Luff och mina vänner Tony och Lena på KMF såg mig gång efter annan irra omkring i depån som en vilsen själ. De kom med förslaget om att hjälpa till med lite bidrag så jag kunde tävla till helgen. Fantastiskt snälla vänner och jag hoppas alltid att jag på något sätt återgäldar dem alla som stöttar mig.
Men än hade jag inte fattat beslutet. Jag vet ju att racing kostar pengar och att bra material behövs för segrar. Och jag tävlar alltid endast för segrar. Allt annat är irrelevant och kan kvitta!

Jag väljer klass där jag vet att jag borde ha rimlig chans att vinna med det material som just då finns till förfogande. Kan jag inte vinna i Superbike finns naturligtvis ingen anledning att ställa upp. Delvis handlar det om mitt varumärke, men framförallt om känslan i kroppen. När man vinner eller åtminstone kämpar väl om segrar infinner sig en euroforisk känsla i kroppen som man vill behålla så länge man kan och som aldrig infinner sig annars i livet. Den kan vara i några timmar efteråt och man svävar som på moln. Allt är underbart!
Jag vet att jag inte kan uppleva samma känsla om jag “bara” blir 5-8 i Superbike med undermåligt material och därför undviker jag att köra bara för körandets skull.

På tisdagen när jag måste sett ut som en utslagen pundare som inte sovit på flera veckor, tyckte även Magnus på BIKE, chefredaktören, att det fick vara nog. Han erbjöd mig överblivna Dunlop gatdäck som han kunde sponsra med till helgens tävling.

Jag funderade några minuter, gick till tävlingsledningen och sekretariatet. Frågade om nr55 var ledigt i NordicBoTT klassen som jag tävlade i förra året. Det var grönt och jag var anmäld!

Som uppladdning inför helgens tävling tävlade vi i ERF endurance 6h tävlingen på torsdagen med BIKE-teamet. Mina medtävlare var som vanligt, stuntproffset Matti Tepsa och redaktionschefen på BIKE, Oscar Allgot och vårt arbetsredskap var Honda CBR-05.

För att göra en 6 timmar lång historia kortare så kan jag skriva att både Matti och Oscar körde fantastiskt bra i sina pass på banan och levererade jämna fina varvtider och tillsammans tog vi alla en fin seger i vår klass REC. Kul som satan och mycket värdefull träning för min del. Det blev nästan 2,5h i sadeln igen och det behövs efter så många års uppehåll från tävlandet.

Direkt efter tävlingen på torsdagen åkte jag hem till kojan i skogen och började montera av kåpor och lysen på gathojen och montera dit racekåpor istället. Tuta och sidostöd fick sitta kvar av bekvämlighetsskäl.

Under fredagen blev det lite träningstillfällen och jag acklimatiserade mig rätt snabbt med min hoj och den nerslitna, nedbrutna individ jag varit tidigare under veckan var nu som bortblåst. Jag hade börjat leva igen!

Lördag förmiddag och kval.
Nu började pirret i magen. Tävlingsnerverna kom sakta tillbaka igen. Kroppen var mobiliserad för strid och allvar. Ett krig där en förlust är lika med död. Bara vinnare finns kvar efter slaget. På något sätt är detta precis så min kropp förbereder sig och letar fram alla sinnen, muskler, känslor och fokus för uppgiften. Allt annat försvinner fullständigt från hjärnan. Bara en sak gäller. Att vara snabbast av alla ute på banan!

Gatdäcken på hojen, värmarna av och utsläpp. Två inledande mjuka varv. Sedan attack. Snabbt upp till 1.a platsen. Bra! Lite trafik. Ramlade ner till postition två och sedan tre. Nr24 Roger Palmer på sin Ducati var snabbast, nr1 Henry Sundqvist KTM var före mig. Jobbigt värre! Två av min värsta konkurrenter var snabbare än mig och dessutom var det hemmaförare liksom jag själv. Alltså bara tredje bästa förare….

På eftermiddagen öppnade sig himlen och regnet vräkte ned. Inget att fundera vidare över. Bara gilla läget och leta fram fjolårets regndäck till hojen.

Starten går. Kommer iväg skapligt. Känner mig för lite försiktig de inledande varven och innehar en 4.e plats. Blir komfortabel med känslan i vätan från hoj och däck och höjer tempot. Henry leder, Palmer två, jag trea. Bromsar mig förbi Palmer, tar upp jakten på Henry. Klipper honom varvet senare och höjer tempot ytterligare. Drar ifrån och vinner över Palmer med 15 sekunder och Henry blir trea 23 sekunder efter i mål.
En riktig comeback! Total avsaknad av tävlingsrutin och förberedelse, men det blev ändå en seger och det gav mig just den där känslan som jag tidigare skrev om. Härligt!

Segern kan nog tillskrivas den rutin jag dragit på mig genom åren av körning i regn ute i VM Endurance, när jag suttit timme ut och timme in i vätan på dagen och natten och frusit och kämpat mot världens främsta endurance förare och alltid velat vara med i toppen.

På söndag sken solen igen och nu gällde det att ladda om igen. Ett nytt kval och sedan ett nytt race.

Jag sänkte lufttrycket lite i bakdäcket till kvalet i hopp om att finna ytterligare några tiondels sekunder.
Det var svårt i början. Mycket trafik. Jag hade bara 3.e tid. Blev irriterad och förbannad. Tog en sväng genom depån för att se om jag kunde komma ut på fria varv. Fann två fria varv och drog till med 1.08,49 vilket gav mig Pole! Palmer knep 2.a platsen med 1.08,51 och Henry 3.e tid 1.09,34.
Roligt just för stunden och skoj att det lilla knepet med lufttrycket hade funkat. Men nu visste jag att tävlingen skulle bli allt annat än en enkel match.
Framförallt Palmers Ducati skulle bli en svår nöt att knäcka i 18 varv. Den är snabb som en raket och dessutom är Roger i mycket fin form och kör fantastiskt bra.

Lamporna slocknar och starten går.
Iväg okej, bromsar tidigt, åt helvete för tidigt. Roger på innern, Henry likaså, samt två ytterligare hojar! Bra Christer, vilken idiot du är! Ser Roger ta ledningen och börja dra ifrån. Mitt problem! Bara 3 hojar till mellan honom och mig och dessa kämpar också om ära och berömmelse. Skit!
Henrys kedja går av på andra varvet så han försvinner och jag är fyra och Roger syns snart inte i synfältet framför. Jag skriker av förtvivlan i hjälmen. Jag vill förbi och tar mig förbi inom ett par varv. Nu är jag tvåa men Roger har ett försprång på nästan 5 sekunder.
Behåll lugnet och leta fram rutinen i kombination med viljan att vinna. Det kan gå!
Jag sätter upp ett tempo med den stackars KTM.en som knappast kan vara av godo, men jag bara måste ikapp. Tiderna är respektabelt bra. Låga 1.08.or och som snabbast 1.07,9, vilket måste vara ruskigt bra för en gathoj runt Gelleråsen!
Men Roger kör också snabbt. Det är jobbigt, men sakta sakta knapar jag in försprånget. På näst sista varvet är jag nästan ikapp.
Sista varvet påbörjas och jag försöker åter bromsa ikapp det jag förlorar rakt fram när hans Ducati visar musklerna. Är precis i baken in i första kurvan. Kämpar för att hänga med genom esset och kunna attackera i inbromsningen till Ejes. Ligger lite för långt bakom och vill inte ställa till kaos genom att riskera gå omkull och även fälla honom på innern. Viker in bakom igen, precis i hans bakhjul. In i hårnålen, försöker hitta fart ut för att inte tappa. Ser en kille som skall varvas. Roger kommer precis förbi honom innan vänstern in i depåkurvan och när jag är på väg om, viker han in precis framför mig. Ridå! Racet är över. Roger får luckan och kan vinna tävlingen. Jag känner mig som en liten grabb som just blivit bestulen på mitt godis. Kommer i mål som tvåa, vilket borde vara okej. Kanske hade jag inte kunnat rå på Ducatins kraft genom depåkurvan ut på rakan, men jag kände mig lurad på möjligheten. Trist!

Som sumering kan bara nämnas att jag gjorde en fin comeback med de förutsättningar som gavs och jag tror publiken kommer minnas andra tävlingens spänning när jag tar upp jakten på segern.
Roger är naturligtvis värd segern och gjorde ett fantastiskt race. GRATTIS!

Själv blir jag nog nöjd om några dagar när besvikelsen går över igen.
Jag vet varför jag förlorade. Var för feg i starten och gav bort försprånget till Roger där. Men så är racing. Det är det som är tjusningen…..

Under en veckas tid har jag levt igen!!
Tufft att skriva den meningen, men så är det.
Endast racing får mig att leva fullt ut. Skapa endorfiner, pumpa adrenalin, väcka alla sinnen. Hemskt kanske att man är missbrukare som endast lever igång livet när drogen racing erbjuds!! MEN vilken bra vecka!!!

ENORMT STORT TACK till:

Mike Luff, Lena Holm, Tony Jacobsson, Magnus Wallner, Jan Berggren, Gunilla Stålhandske för erat stöd och övertalning 🙂

TACK TILL:

Eilert Larsson, David Bäckström, Matti Tepsa för er ovärderliga hjälp med allt!!

TACK ALLA:

Ni som kommit fram och hejat och hälsat, gett kramar och önskat lycka till.
Alla vänner, fans och publik som tittat och stöttat.

TACK TILL ALLA FOTOGRAFER!!
Ni förevigar bilder som ger välbehag. Hoppas ni trivs med dem på sidan. 🙂

Hoppas vi ses igen framöver 🙂

Kram
Christer