Rammstein- Wir mussen leben bis wir sterben ( Vi måste leva tills vi dör ).

Får mig att tänka tillbaka till när jag levde som mest. Åren när racingen var mitt yrke och levebröd. Från 2003 till 2007 kämpade jag på med det jag allra mest levde för.

Jag blev inte rik i pengar mätt, men satan vad jag levde!

97% av tiden under de åren var blod svett och tårar för att jaga ihop en ekonomi för att kunna leva på racerbanan.

Ca 7000 mil om året blev det i bil för att åka runt och besöka sponsorer, träffar, arrangemang, möten, mässor och andra events. Utöver det satt man nästan jämt i telefon och tjatade och planerade och styrde.

Utan tvekan var dessa 97% runtikring aktiviteter tuffa och jobbiga stunder, men det bidrog till övriga 3% som definitivt vägde tyngre än de första 97. När man väl fick leva de stunder man kämpat ihop för på banan och svettas och vinna, så var det värt varenda krona och minut av förberedelse.

Och de gånger man inte vann, utan kanske rent utav kraschade, så bet man ihop ännu mera för att komma tillbaka två veckor senare ännu mera taggad.

Nu fann jag lite bilder jag tidigare inte sett och det bidrog till detta inlägg. Jag blev nostalgisk och insåg vad jag saknar i livet.

Det sägs att varje människa är unik och att man skall finna det man brinner för och är bra på och jag har sökt och provat en hel del saker och yrken, men det är egentligen bara en sak som mitt hjärta slår några slag extra för. Och det är racing.

Att tjäna pengar och bli rik, ha fin bil, bra jobb, göra karriär och allt det där som svensson mäter som lycka och framgång. Det ger mig ingenting. Bara ytligt, inte ens välbehag av enklaste slaget.

Men däremot att snurra runt på en racerbana och kämpa och nå framgång och utvecklas, det ger lycka och rikedom som samlas i hjärnbanken.

I höstas ställde jag in min KTM RC8 i huset för att den inte skulle råka glömmas bort i något garage. Hallen blev inledningsvis en varm och vilsam plats för vintern för en ägodel och vän som gett mig så mycket glädje. Men numera har den flyttats till en centralare plats i huset för att ständigt påminna mig om vad jag skall kämpa för. Den står numera mitt på golvet i kontoret!! Jag kan inte undgå att se vännen hur jag än rör mig i huset. Måste till och med gå runt den och omväg för att kunna sätta mig vid skrivbordet. Helt fantastiskt skönt.

Kan faktiskt inte förstå hur man kan stänga in en pryl som skänker så enormt mycket av livet och glädje i ett garage i sisådär 200 dagar, tills våren åter kommer.

Hade mer pengar funnits i livet, så hade jag gladeligen haft alla mina motorcyklar som möblemang inomhus där jag bara kunnat bli sittande i timtals för att minnas och beundra dessa fantastiska skapelser och all rikedom de skänkt mig.

1998 tog jag tävlingslicens. Körde rookie 750 och Fireblade Rookie Cup med en CBR 929.

Gjorde debut som A-förare på Thruxton i England samma år. Tävlade alltså internationellt innan jag tävlade nationellt som A-förare!

2000. Åkte jag båt och trodde jag funnit komplement till racingen. Det var bara skoj när det blåste full storm och vågorna slog över båten och skrovet knakade. Annars gav det inte värst mycket.

Från 2001-2012 har jag tävlat oavbrutet. Oftast i serie eller serier och flera klasser samtidigt, men vissa år bara enstaka tävlingar. I princip under alla år har jag även kört någon eller några tävlingar utomlands. Typ Le Mans 24h VM, Isle of Man, eller annat skojigt.

Nu är det snart 2013 och dags att börja ta tag i planerna för kommande året.

Min KTM påminner mig varje dag vad jag skall lägga fokus på och visualisera och förverkliga, drömma om.

Här kommer lite glädjebilder…… från förr……..

/ Christer