Racing bloggen

God morgon.

Sitter här i presscentrat igen. Lugn och skön morgonstund. Sitter och blickar ut över banan och skyn och till min glädje ser det ut att spricka upp och bli fint idag igen. Förhoppningsvis blåser det mindre också idag än tidigare.

Igårkväll hade vi natträning i en timme och gissa vad som sker?! Jodå, jag far ut med hojen och skall testa de förändringar som gjorts till passet. Kommer två varv igen innan det börjar bli oroligt i bakändan. Är det däcket igen? Gasar på lite på nytt men håller på att vingla av banan. Cruisar i maklig takt tillbaka till depån och ser genast att hjulaxeln än en gång sitter lös. Jag sparkar på hojen och skäller på mekarna och går och ut ur depåboxen för att lugna mig en sväng.
I 10 år har jag tävlat och aldrig tidigare varit med om dessa mycket farliga incidenter och nu händer samma sak två gånger under samma dag. Det är katastrof.
När jag lugnat mig lite återvänder jag till depån igen och frågar teamchefen varför detta sker på nytt och vad som är problemet. Det är en av fälgarna som är dåligt. Men varför i hela friden hamnade samma fälg på hojen igen frågar jag? Det kunde han inte svara på. Några minuter senare kommer en av mekanikerna och ber mig tusen gånger om ursäkt. Det var han som felat och nu hade han kastat den fälgen.

Vi tränar vidare. Ändringarna vi gjort är inte till det bättre och jag får avsluta natträningen med ytterligare några varv. Är faktiskt lite skraj då det sladdar bak igen. Så för säkerhetskull åker jag förbi i depån och får konstaterat att allt är okej men att bakdäcket är nästan helt slut. Bra, då vet jag i alla fall att det inte är mekaniska fel på hojen och fortsätter. Sladdar runt i några varv och konstaterar att greppet är helt värdelöst.
På väg in i depån hoppar plötsligt en hare ut precis framför mig. Hinner i princip inte göra något alls, men han klarar sig med en hårsmån från att bli överkörd.

Så vad kan man säga om gårdagen egentligen? Ja, om det finns eller fanns en Gud där ute så var det tydligen inte min dag igår att lämna in. Två krascher klarade jag mig ifrån som kunde blivit rätt otäcka och en hare fick skutta vidare med hjärtat i halsgropen hem till sin familj och berätta om idioterna på två hjul som stört hans fridfulla matletande.

Idag återstår ytterligare ett kval och jag hoppas jag snabbt finner mig tillrätta igen och kan prestera det jag önskar. Vore skönt med en sådan bekräftelse inför tävlingen.

Under eftermiddagen hann jag med och ta en promenad i omgivningen och centrum av Oschersleben. Det fascinerar mig enormt att gå omkring och se förfallna byggnader och tänka mig in i hur det sett ut en gång i tiden. Detta är ju dessutom forna DDR vilket både syns och märks när man är ute och går. Jag pratade med en tysk gentleman om sammanslagningen av Tyskland och skillnaderna mellan öst och väst och han menade att mentaliteten kommer det att ta ett par generationer till innan den försvinner hos de forna östtyskarna.
Jag fann ett kvarter som mer eller mindre var igenbommat och blev naturligtvis tvungen att hoppa över staketet och kliva in på det området. Här satt säkert ett stort gäng människor och jobbade för Stasi med att övervaka grannar och vänner och bokföra deras leverne och kontakter. Det är både skrämmande och intressant att så skedde fram till 1989! Kanske sker övervakning även idag, men då är den nog på samma nivå som i övriga länder som exempelvis Sverige. Vem vet, kanske finner vi register någon gång där det är väl dokumenterat vilka vi umgåtts med och vad vi gjort under vår livstid? Mmmmm, spännande…

Nu önskar jag er en riktigt trevlig helg hemma i sommarvärmen!

/ Christer

Hej.

Har precis avslutat mitt första tidskval och jag är så förbannad att jag var tvungen att gå och gömma mig på pressoffice. Här kan jag sitta i lugn och ro tills jag går ner i varv igen och kan visa mig hos teamet.

Det har varit en hel del strul under träningen igår och jag var inte alls till freds. Idag kändes det bättre och till mitt kvalpass talade jag om hur jag skulle lägga upp det.
Jag körde ca 7 varv, kom in för ett nytt bakdäck och drog ut igen. Första varvet kändes bra, andra blev tempot bättre, men det sladdade redan bak. Jag stod på men höll på att krascha varenda gång jag svängde åt höger. Cruisade in i depån igen med andan i halsen. Skrek på mekarna att det var galet. Och det var det. Bakhkjulsaxeln var halvvägs ute och höll på att ramla dän. Förbannades jävla skit.
Innan det var fixat igen återstod endast 3 min och jag hann bara med ett flygande varv, vilket blev mitt snabbaste. Men det är åt helvete ändock. Saknas ca 1 sek mot tidigare år.

Så nu sitter jag här och svär över att det aldrig blir som man tänkt sig. Inte heller med uppkoppling till datorn. Wlan saknas i depån, och mitt 3G kort funkar tydligen inte utomlands. Så det är bara till att sitta här på presscenter och betala 5€ för att kunna skriva av mig.

Nu blir det till att analyser och försöka hoppas att väder är bra även imorgon till mitt sista kval och då jävlar. Om jag så skall skrota den där hojen på kuppen så skall det bli bra tider.

Ha det gott!
/ Christer

Imorgon blir det blicken från ett rovdjur som fångat sitt lyckligt ovetande byte!!

Terve terve.

Imorgonbitti bär det av med Trabant RS.en mot forna DDR. Bilen hittar säkert dit på egen hand 😉
Skönt med den frihetskänslan, att kunna bestämma själv vart, hur och när man kör. Gillar verkligen att köra bil. Skall passa på att ta några omvägar och glutta lite på gamla militärhistoriska sevärdheter efter vägen. Det finns ju trots allt en hel del historia och ångest invävd när man passerar Sveriges gränser och framförallt när man snurrar runt i Tyskland. Gamla gränsstationer mellan Väst och Öst och militärbaser på landsbygden är sådant som kan höja pulsen hos intresserade.

Men det är kanske inte det viktigaste under denna resa. Trots allt är det ju racingen det handlar om i första hand. Deltävling numero due, för att vara exakt.
No Limits, mitt team från Italien, skall kämpa för att nå framgångar åter igen. Och jag har mycket goda minnen från banan på Oschersleben och taggad är jag dessutom. Dock önskar jag att jag varit med om en liknande situation som Filip Backlund var på första Pro Sbk racet på Mantorp där han först vann, men sedan blev tvåa för att någon annan skrek högre! Sådant retar och motiverar. Det kan göra underverk under en hel säsong. Minns själv säsongen 2004 hemma i Sverige och Norden. Inte mindre än 9 gånger hamnade min hoj på “slumpmässig” efterkontroll. Men för varje gång gav det mig mer blodad tand och mer bränsle för att förnedra och köra ifrån mina konkurrenter. Inte heller fann de någonsin något oegentligt med hojarna, förutom att finnjäveln till chaufför var osvenskt snabb av sig. Så tack skall ni ha till mina 2 SM titlar och NM titeln och NM silvret det året!

Satan nu kom jag av mig igen.
Jag önskar bli uppretad igen för att prestera ännu bättre även i VM. Hat är bra till en viss gräns. Det eggar och sporrar. Man skall nog gå och hata mest hela dagarna för att vara alert och vaken och göra stordåd.

Om motorcykeln går bra i Tyskland så är målet att köra snabbare än först mina teamkamrater, sedan team Maco Moto och Phase One. Sådant stärker. Att visa andra att de satsat på fel hästar.

Hmm, nu tycker många som läser detta att jag stuckit ut hakan igen och ber om trubbel och det är ju precis det jag gör. För att prestera bättre på banan förståss. Sätta press på mig själv. Bygga upp eget hat, förväntningar och mål. Med vilja flyttar man berg och att bara lalla runt har aldrig varit grejen. Allt eller inget, i allt.

För satan, ni som är hemma, missa inte Elitloppet på Solvalla på söndag. Det största loppet detta året. Själv skall jag nog hitta någon uppkoppling någonstans och se om spelet går hem. Det är ju en slags tävling även det. Jag mår så dåligt när jag förlorar och jag blir så sur i flera timmar efteråt. Men samtidigt sporrar det mig till att läsa på ännu mera om hästar, kuskar, skor, banor, former mm för att ta min revansch. I travets värld kan man vinna alla rätt ofta till skillnad från många andra spelformer och det är väl en tävling jag ser där. Att vinna och bli bättre.

Time is ticking……….

See you / Christer

Hej hej!

Oj, vad tiden har dragit iväg igen! Man hinner knappast med att andas igen och det är tragiskt. Det är ju nu i denna underbara årstid som man skulle vilja stanna tiden och bara leva i nuet och njuta av förändringar som sker i naturen.
Men som vanligt är det inte riktigt så för oss som är födda som parasiter och befinner oss längst ned i näringskedjan. Vi måste jobba dygnet runt för att få det att gå ihop, vilket det knappast gör ändå.

Sedan sist har jag i alla fall hunnit med lite jobb åt tidningen BIKE på Gelleråsen och Karlskoga Flygfält. Två riktigt goa dagar med smiskning utav hojar på bana och varvtider och sedan prestanda mätningar där toppfart, acceleration och bromsprestanda sätts på sin yttersta spets.

Dessutom har äntligen mitt nya tävlings och träningsredskap anlänt! Himla trevligt. Den är Ready to Race redan vid leverans så man behöver inte börja jaga prylar det första man gör, utan det är bara att tanka och börja bruka. Underbart. Så skulle det vara med allt. För jag är verkligen en brukare av prylar, inte en sådan som älskar att ligga i garaget och skruva långt in på nätterna bara för skruvandets skull. Nej, då är det skönare att åka ut och träna och lära sig något nytt på bana istället.
Jag har bara hunnit med och provkört en kortare tur på grusvägarna hemma i skogen, men det föll till belåtenhet ganska omgående.!
Fränt värre!

Snart är det dags att börja planera inför nästa deltävling med mitt italienska team No Limits. Den går på Oschersleben i Tyskland den 31/5. Blir ju också härligt!

Igår besökte jag Gelleråsen, min hemmabana för att se på premiären för mina vännner Toni och Jonas och deras Camaroäventyr. Underbara killar som byggt ihop en tävlingsbil under vintern för att i år börja tävla lite. Mer sådant!

Träffade även min vän Terje samt Jan Hansson och team. De var och tränade inför kommande tävling i ProSuperbike om två veckor. Sköna snubbar som varit med ett tag i branschen och vet vilken cirkus det är i STCC serien. Även lokala Crazy Mike var på plats och vi morsade på varandra. Rätt komiskt. Vi började vår karriär ungefär samtidigt 1998 och bor bägge i Karlskoga, men ändå har vi aldrig haft med varandra att göra mer än på tävlingsbanorna. Men det är väl för att jag är bättre än honom och att han vet det!!!

Tre och en halv timme blev träningspasset idag i regnet och 5 plus grader. Det var höstens och vinterns ved som kapades. Hela 7 tankar bensin gick det åt i motorsågen för att såga upp allt. Nu återstår bara att klyva kubbarna också, men det blir nog en annan dag.

Ha det gott.
/ Christer

Hej!

Sitter här i soffan tillsammans med en busig hund som väckte mig redan vid sex imorse. Ja, hur ska han veta att jag är ledig idag? Det är bäst att husse går upp och försvinner i den där svarta Saaben som han brukar på mornarna.
Men eftersom man ändå är uppe och solen skiner och fåglarna sjunger ikapp så får man göra lite nytta.
Min nytta är inspirationen som just nu sänds på Motors TV. Naturligtvis är det RR. Senaste tävlingen från WSBK. Detta tillsammans med kaffe gör verkligen att både artärer och vener får jobba stenhårt för att förse kroppen med röda blodkroppar och adrenalin.

Idag blir det trädgårdsarbete. Lite vårstädning. Elda gammalt skräp och ge plats för en ny blomstrande tid. Sedan blir det nog en tur med V-stromen, motorcykeln alltså. Den lagades igår med hjälp av min vän Frendy. Råttor hade nämligen funnit den som ett lämpligt vinterboende då den stått i garaget och samtidigt passat på att gnaga av både bensinslang samt andra gummibeklädda slangar.

Inlinesen är framplockade också. Det blir nog mitt och Rossis nya träningssätt framöver. Istället för att springa varje dag så kan jag varva med lite inlines. Då kan jag ju alltid stå bakom hunden och bara rulla med när han drar mig…..

Måste verkligen säga igen att tävlingen på Le Mans gav mig krafter för allt möjligt. Nu känner jag åter igen att ingenting är omöjligt utan det är bara att bestämma sig för något och göra det fullt ut så blir det bra. ( oftast ).

Ekonomin i världen är väldigt väldigt dyster och varslen fortsätter att hagla och väldigt många människor drabbas av det. Det är oerhört tragiskt, men vi måste tänka positivt. Fan, inte kan vi sluta leva idag bara för att allt blivit nattsvart och problemen gigantiska. Vi får kavla upp ärmarna och lösa dem ett efter ett och visa att vi kan och vill överleva krisen.
Kanske har vi lite svårt för just detta att på egen hand ta tag i saker och ting då vi är ett folk som i decennier levt med vilsefarelsen att samhället tar hand om oss och löser allt. Men det är bara jag som kan påverka mitt liv. Inte Reinfeldt eller någon annan. Så kom igen. En gång kallades vi för barbarer och Vikingar och vi styrde och ställde, vi behöver få fram lite av de generna och åter igen styra upp våra liv till det bättre.

Nu är det inte långt borta till mitt nya tränings/tävlingsfordon anländer. Som jag ser fram emot det! Det ska bli en ny utmaning att lära sig denna gren fullt ut och kämpa för att bli den bästa!

Igår körde ProSuperbike killarna sin sista gemensamma träning inför premiären i svensk RR. Det roligaste jag läste där var att Jimmy Lindström är tillbaka igen. He, he vad kul. Eller mindre roligt för de andra killarna i serien. Jag tror fortfarande att Jimmy kommer vara den snabbaste av dem alla i de flesta racen.
I övrigt återstår att se vem som blommar ut bland ungtupparna och vem som blir besvikelser.
Och nej, jag är faktiskt inte värst sugen själv på att delta i serien i år heller. Jag vet att man måste brinna för något för att prestera sitt bästa och jag har inte det suget efter att snurra runt i cirkusen här hemma i Sverige och våra svenska banor. Kanske har jag blivit förstörd av mitt tävlande utomlands. Jag kan inte motivera mig till att dra till Knutstorp efter att exempelvis ha kört på Le Mans. Det är inte riktigt i samma division om vi säger så.

I helgen är det både MotoGp och WSBK. Tråkigt att jag inte har Viasat Motor och missar troligtvis därmed GP loppet från Japan. Blir nog en kamp mellan Rossi och Stoner.
I WSBK från Assen tror jag det kommer bli tuffare som vanligt. Spies, Haga, Fabrizio, Haslam, Biaggi, Corser mfl är killar som vill och kan vara med och slåss om segrarna. Tyvärr så har Stiggys förare Hopkins kraschat och skadat axeln så han kan inte vara med i helgen.
Det är något visst med WSBK i jämförelse med MotoGp numera. Racen är täta och spännande i WSBK och dessutom imponeras jag av att de kör så hårt med motorcyklar som trots allt är sådana som säljs till kunder. I MotoGP är det rena prototyper som vi aldrig kommer i närheten utav.

Nu är min Rossi trött på mitt knappande så det är dags att börja ta tag i dagens aktiviteter. Ni får ha en inderbar dag och helg.

Kram kram
/ Christer

Hej. Igår efter träningen skrev jag ett långt utförligt meddelande på bloggen om hur det gått, men något hände i cyberrymden och allt försvann. Så nu skriver jag bara att vi har ett kval kvar idag och att det strulade för oss igår och att vi fick anv reservcykeln för trän och kval. Min tid var 1.43,1, vilket är om jag inte missminner mig det snabbast jag kört runt banan. Snabbast i teamet dessutom. Men vi har en bit kvar till toppen. Försöker skriva igen ikväll. Mvh Christer

Hej. Har checkat in på banan, teamet och nu även hotellet. Som vanilgt i Frankrike så går ingenting smidigt! Det som hemma kan tyckas ta lång tid är rena blixtens hastighet här i grodlårens paradis. Men wifi-uppkopplingen verkar fungera för tillfället, så jag passar på att skriva några rader från E90.n. Ska försöka uppdatera er lite under veckan. Imorgon torsdag börjar träning, kval och natträning. Kram på er! / Viva La France

Hej hej,

Solen skiner och riktigt värmer. Det gjorde den på Le Mans förra veckan också. Härligt med våren.

Under två dagar testade jag med teamet No Limit på Le Mans och det var minst sagt värdefullt att få de varven jag fick.
Sist jag körde på Le Mans var 2006, så det kändes lite ringrostigt inledningsvis. De första trevande fem varven var väl inte i det snabbaste tempot jag kört i mitt liv. Men mina italienska förarkollegor drog igång utav bara satan på direkten, så helt plötsligt låg jag ca fyra sekunder efter! Illa.
Planen var att få många varv i kroppen och successivt höja tempot, men snabbt insåg jag att den planen spruckit. Här fanns ett team från Italien och en ensam svenskfinsk Viking som alla ville köra ifrån. Det blev inte heller bättre utav att hojarna krånglade och vi förlorade tid i depån. Så när klockan visade 1400 så hade jag fortfarande bara kört fem varv och nu började jag svettas. Fan, detta var illa. En resa till Frankrike för att bara få möjlighet att köra så få varv.
Lite engelska termer och gestikulerande armar om vad jag avsåg med testet och slutligen hamnade jag åter på hojen.
Nu fanns ingen tid att cruisa runt och bli vän med hoj och bana i maklig takt, utan här råder krig inom teamet. Eller åtminstone tävling. Vi är inte här för att hjälpa oss själva, utan för att slåss om den inbördes rangningen, där jag låg sist.

Körde ett femtontal varv på hojen innan jag blev invinkad i depån. Även om jag ville köra hundra varv till så tänkte jag som en lagspelare och lydde order.
Nu visade tiderna helt annat. Jag var inte längre efter, utan snabbast av dem alla. Det kändes väl rätt okej.
Eftermiddagen fortsatte med skruverier och italienskt crescendo i depåboxen. Förstod bara ytligt vad som sades, men gillade läget och funderade vidare över vad som skulle göras med hojen för att utveckla den.

Bytte hoj och provade reservcykeln i ett antal varv innan dagen var över och fann den bättre i chassiet. Den harmonerade bättre med fram och bakändan än vad första cykeln gjorde. Dock så hade den inte riktigt lika mycket effekt i motorn.

Kvällen kom och ny dag grydde. Testdag två var mer intensiv för min del, då jag var tvungen att lämna banan tidigare för att hinna med flyget från Paris hem igen.
Men i min värld hade jag räknat med att hinna köra ytterligare tjugotal varv. Det blev dock fyra. Skit.

Intrycken är dock att vi har en grund att starta på. Två hojar som är nästan identiska och jag vet vad jag vill göra för förbättringar till tävlingen. Som tävlingsmänniska hittar man alltid brister i allt man gör och vill göra saker annorlunda och vill alltid köra så mycket som möjligt och inte sitta i depån. Men om jag vänder på det hela och tänker tillbaka så kom denna chans som en blixt från klar himmel och helt plötsligt är jag med i VM igen efter nästan två års uppehåll. Och det är den chansen jag vill ta vara på. Sedan kan allt annat utvecklas och förbättras under resans gång så länge jag får vara med och tävla.

Nu är det exakt en vecka kvar till avfärd mot Le Mans igen. Jag skall försöka rapportera lite därifrån, men det är inte helt säkert att hotellet har onlineuppkoppling så jag kan uppdatera bloggen.

Vi ses!
/ Christer