Hej hej,

Solen skiner och riktigt värmer. Det gjorde den på Le Mans förra veckan också. Härligt med våren.

Under två dagar testade jag med teamet No Limit på Le Mans och det var minst sagt värdefullt att få de varven jag fick.
Sist jag körde på Le Mans var 2006, så det kändes lite ringrostigt inledningsvis. De första trevande fem varven var väl inte i det snabbaste tempot jag kört i mitt liv. Men mina italienska förarkollegor drog igång utav bara satan på direkten, så helt plötsligt låg jag ca fyra sekunder efter! Illa.
Planen var att få många varv i kroppen och successivt höja tempot, men snabbt insåg jag att den planen spruckit. Här fanns ett team från Italien och en ensam svenskfinsk Viking som alla ville köra ifrån. Det blev inte heller bättre utav att hojarna krånglade och vi förlorade tid i depån. Så när klockan visade 1400 så hade jag fortfarande bara kört fem varv och nu började jag svettas. Fan, detta var illa. En resa till Frankrike för att bara få möjlighet att köra så få varv.
Lite engelska termer och gestikulerande armar om vad jag avsåg med testet och slutligen hamnade jag åter på hojen.
Nu fanns ingen tid att cruisa runt och bli vän med hoj och bana i maklig takt, utan här råder krig inom teamet. Eller åtminstone tävling. Vi är inte här för att hjälpa oss själva, utan för att slåss om den inbördes rangningen, där jag låg sist.

Körde ett femtontal varv på hojen innan jag blev invinkad i depån. Även om jag ville köra hundra varv till så tänkte jag som en lagspelare och lydde order.
Nu visade tiderna helt annat. Jag var inte längre efter, utan snabbast av dem alla. Det kändes väl rätt okej.
Eftermiddagen fortsatte med skruverier och italienskt crescendo i depåboxen. Förstod bara ytligt vad som sades, men gillade läget och funderade vidare över vad som skulle göras med hojen för att utveckla den.

Bytte hoj och provade reservcykeln i ett antal varv innan dagen var över och fann den bättre i chassiet. Den harmonerade bättre med fram och bakändan än vad första cykeln gjorde. Dock så hade den inte riktigt lika mycket effekt i motorn.

Kvällen kom och ny dag grydde. Testdag två var mer intensiv för min del, då jag var tvungen att lämna banan tidigare för att hinna med flyget från Paris hem igen.
Men i min värld hade jag räknat med att hinna köra ytterligare tjugotal varv. Det blev dock fyra. Skit.

Intrycken är dock att vi har en grund att starta på. Två hojar som är nästan identiska och jag vet vad jag vill göra för förbättringar till tävlingen. Som tävlingsmänniska hittar man alltid brister i allt man gör och vill göra saker annorlunda och vill alltid köra så mycket som möjligt och inte sitta i depån. Men om jag vänder på det hela och tänker tillbaka så kom denna chans som en blixt från klar himmel och helt plötsligt är jag med i VM igen efter nästan två års uppehåll. Och det är den chansen jag vill ta vara på. Sedan kan allt annat utvecklas och förbättras under resans gång så länge jag får vara med och tävla.

Nu är det exakt en vecka kvar till avfärd mot Le Mans igen. Jag skall försöka rapportera lite därifrån, men det är inte helt säkert att hotellet har onlineuppkoppling så jag kan uppdatera bloggen.

Vi ses!
/ Christer