Racing bloggen

Ciao alla racefriends!!

Idag har vi alla anledning att fira. Massimiliano Biaggi vann WSBK VM på hemmaplan i Italien. Underbart.

“Första testet är gjort i WSBK. Biaggi är med i toppen och det räcker för att övertyga mig. Han vinner 2010!!!”
-Dessa ord skrev jag på min blogg den 31/1-2010. Idag den 26/9 skrev italienaren historia igen och tog sin 5.e VM titel!!
GRATTIS, Congratulations to all the team Alitalia Aprilia and of course the brilliant Max Biaggi himself.

Kort biografi.
Född -71 i Rom, vunnit tre VM titlar med Aprilia i 250cc VM. En VM titel med Honda i 250cc VM.
Vann sitt livs första deltävling i 500cc klassen 1998 med Honda och blev två i VM, slagen med liten marginal av Michael Doohan.
Hade många underbara kamper med Valentino Rossi i MotoGP VM under åren och blev tvåa i VM inte mindre än tre gånger.
Fick inte nytt förtroende av fabriksteamen 2006. Tog sabbatsår och surfade runt.
Tillbaka i WSBK 2007 och vann åter igen första tävlingen i WSBK och var sånär att vinna VM.
Gick från Suzuki till Ducati och sedan hem igen till Aprilia och där betalade sig arbetet väl.

Ikväll njuter vi alla Biaggifans och tar en öl eller två och tittar på DVD.er och njuter av mannens enormt härliga körstil och vilja att aldrig ge upp.

Ciao / Christer

God morgon.

Igårkväll satt jag uppe klistrad framför TV.n och följde den svenska valvakan. Det var glädjande historia som skrevs, men även historia som får historien att upprepa sig.

Det positivt glädjande var att Alliansen får möjlighet att regera landet i ytterligare 4 år, vilket aldrig tidigare har hänt. Tidigare har högerblocket alltid bara fått påbörja uppbyggnaden av landet på sina 4 år, för att därefter se makten hamna åt vänster igen och allt raseras. Men nu får de åtminstone chansen att bygga långsiktigt för ett Sverige i framtiden som skall kunna möta framtida problem och konkurrens. Bra!

Det som får mig att fundera på andra ting är att SD Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och blir ett större parti än KD och V.
Riktigt orolig blir jag när jag förstår att flera hundra tusen människor i vårt land har röstat på dem för att de skall nå detta resultat.
Ovillkorligen for tankarna under kvällen när jag följde vakan och paralleller gjordes till kristallnatten 1933. Det är riktigt illa att så många människor idag 2010 inte kan sin historia eller att någonting i samhället gjort dem så besvikna att de väljer den lätta vägen att missnöjesrösta på ett främlingsfientligt parti.
Allt detta oroar mig.
Oavsett om grupper i samhället har fått det tuffare i dagens kallare klimat, så är jag glad över att vår regering som hanterade krisen 2008-2009 var de som fattade rodret i ovädret. Annars är jag tveksam till att vi hade varit ett av europas starkaste finansiella länder idag. Sverige har gått starkt ur krisen och hanterat den väl anser jag. Vi får inte glömma att världen befunnit sig i en av de största ekonomiska kriser sedan -30-talet, globalt sett.
Trots allt har vi sluppit krispaket som många andra länder fått ta till för att rädda ekonomin, Island, Grekland, Spanien, Portugal mfl.
Visst har vi fått det tuffare alla här också, men inte lika tufft.

Avslutningsvis.
Racing är det jag brinner för mest. Men politik är viktigt och kan inte ignoreras.

Välkomna till det nya Sverige!

/ Christer

Gråa tunga mörka regnmoln förmörkade både himmel och sinnen vid uppvaknandet. Vad kunde passa bättre en sådan dag än att besöka ännu en ödesmättad halvt utdöende stad som tidigare blomstrat under den Sovjetiska epoken? Sagt och gjort. Vi klädde på oss och drog ut i regnet som för stunden var riktigt kraftig med sin nederbörd och styrde kosan västerut mot Paldaski.

Paldaski – namnet är känt för oss som är födda under 70-talet, eller även kallade den ironiska generationen. Vi är uppvuxna med serier som NileCity, Percy Tårar och inte minst Torsk på Tallinn av Killinggänget. Dessa serier och filmer har fostrat en hel generation och kallas ibland ironiskt för just den ironiska generationen.
Staden Paldaski var med i filmen Torsk på Tallinn ( 1994 )och omnämndes där av entreprenören Percy Nilegård som en pittoresk förort till Tallinn, för hans förväntansfulla kvinnohandlare från Sverige.
Staden var allt annat än pittoresk i filmen. Gråa tunga moln, betongbyggnader, trasig asfalt, inte en enda färgglad nyans och total avsaknad av framtidstro.

Idag 2010, fann vi Paldaski intill kusten vid Östersjön och vädret var en kopia från filmen, vilket gjorde atmosfären och känslan identisk. Byggnaderna där de gjorde inspelningen passerades och det var nästintill oförändrat sedan -94. Kusligt!
Men egentligen är inte det vad Paldaski är känt för. Staden var fram till 1993 en av Rysslands få kvarvarande militära utposter till Östersjön. Här låg en gigantisk bas för U-båtsflottan. Inte de vanliga små u-båtarna av Gotlandklass, utan atomdrivna sådana.
Det märktes väl att staden hade och har ett stort militärt inflytande. Baracker och byggnader påvisar detta och dessutom såg man spår utav tidigare militära installationer nästan överallt.

Vi fann en gigantiskt stor inhägnad på väg mot kusten. Här hade tidigare basen huserat med tusentals män och när krisen, den senaste ekonomiska 2008-2009, så hyrde Swedbank platsen för att ställa upp tillbakatagna fordon som kunder inte längre kunde betala för. Tusen och åter tusen bilar stod uppställda för förvaring och väntan på försäljning.

Längst ut på kusten fann vi fler rester och fin sandstrand att sladda runt på och inte minst en mängd roliga småvägar att gasa fram på.

Vid bensinstationen utanför stan stannade även en militärjeep på att tanka när vi tankade. En yngre kille i uniform kikade nyfiket på våra hojar och naturligtvis blev jag tvungen att konversera lite med honom.
Vad jobbade han med inom det militära? Gillade han yrket? Tjänade han bra? Och inte minst var jag tvungen att fråga honom om han inte gillade tiden förr bättre?
Han stirrade tillbaka på mig och ögonen mörknade. Förstod han inte frågan? Jag frågade igen om det inte var bättre förr när hans land tillhörde Sovjetimperiet, istället för idag modern tid när NATO opererar som arbetsgivare i landet.
Med viss irritation förklarade han att så absolut inte var fallet. Idag var allt bättre. Utrustning, pengar och levnadsstandard. Nu fick han lite bråttom tillbaka till infanteribrigaden som han tillhörde och vi tog farväl.

På eftermiddagen när vi lämnat Paldaski for vi runt lite på måfå längs den västra kusten söderut och hungerns drifter blev åter igen starka och kunde inte förträngas.
Ett litet hak i en korsning med bensinmack såg ut att kunna erbjuda oss lite kaffe att värma oss med. Vi passade på att fråga om inte kvinnan bakom disken kunde överraska oss med något gott att äta till. En kvart senare kom hon in med några av de godaste hemmagjorda pannkakor vi någonsin smakat på.
När vi satt och njöt av ännu en fantastisk måltid slog det mig att jag googlat tidigare kring detta område och att det borde finnas en gammal flygbas i trakten. Det fick bli målet för eftermiddagen, att finna den.

Ämäri hade jag för mig att platsen hette. Med kartans hjälp fann vi orten och började leta efter spår av basen.
Staden eller resterna av den fann vi och det var ännu en i raden av utdöende städer med förfallna bostadsområden och igenslagna butiker, affärsrörelser.
Plötsligt tycktes det mig att jag i vänstra ögonvrån såg bakpartiet till ett MIG flygplan som stack upp ur marken! Tvärnit och fram med kameran.
Det visade sig vara en kyrkogård för piloter som omkommit under övning med stridsflygplan. Många olyckor med döden som utgång verkar det ha varit för det fanns många bakpartier till flygplan som gravstenar på denna plats.

Vi fortsatte längs vägen och kom plötsligt fram till en bevakad grind. Innanför fanns logementen och diverse hangarer och andra byggnader. Jag tog fram kartan för att se om vi kunde ta oss runt på något sätt och innan vi hann reagera så kom en militär vakt utspringande mot oss!
Kartan stoppade jag ned igen och inväntade hans bemötande.
Naturligtvis som sig bör om du jobbar som skyddsvakt på ett militärt objekt så frågade han oss vad vi gjorde där och vart vi kom ifrån, först på Estniska, sedan på engelska.
Svaret blev att vi var ute på upptäcktsfärd och skulle förbi på något sätt. -Visst ja, vi kommer från Sverige, nämnde jag lite sådär förbigående.
-Vart är ni på väg?- Öhh, jag vet inte riktigt säkert, men ……. Öhh, ähh, Paldaski fick jag ur mig när det började bli pinsamt och besvärligt i situationen.
-Får jag se er karta? Mmmm, innan jag tog fram den försökte jag minnas om jag ringat in alla militära områden jag googlat fram hemma innan vi for.- Öhh, här är kartan och vart är vi och hur hittar vi vidare till Paldaski?
-Ni är här, Paldaski ligger här och detta är en NATO militärflygbas där ni absolut inte får vistas. Så mitt enda råd till er är att ni vänder och kör tillbaka och sedan avlägsnar er från denna plats.
-Tack, tack, visst det gör vi naturligtvis. Förresten trivs du bra med arbetet inom försvaret och att tillhöra NATO alliansen?
– Utomordentligt bra, seså åk iväg med er nu!

Denna upplevelse blev nästintill mer spännande än jag räknat med. Vi fick inte se mycket av området innanför grindarna och nedlagd var den tydligen inte heller. NATO tyckte väl att basen var i så pass bra skick att de kunde ärva den från öst när Estland gick med i EU.
Två intervjuer med soldater under samma dag fick räcka kände jag. Speciellt den sista intervjun var av den karaktären att det snarare var motparten som ställde frågorna och jag snällt fick svara utan ironi. Det hade kanske inte varit så lyckat just i denna situation.

På hemvägen började vädret lätta och solen började skina igenom molnen. Det blev ännu en fin kväll att njuta till med fin utsikt från uteserveringen!

Två tragiska dödsolyckor har inom loppet av mindre än tio dagar drabbat MotoGp serien.

För en vecka sedan omkom tragiskt amerikanen Peter Lenz, en blott 13 årig 125cc förare i samband med MotoGp tävlingen på Indianapolis i USA. Han ådrog sig svåra skador och omkom senare på sjukhus.

Idag söndag hände åter igen det värsta som kan hända på tävlingsbanan.
I samband med Misanos MotoGp tävling i Moto2 klassen kraschade japanen Shoya Tomizawa så svårt att han omgående hamnade i koma. Läkarpersonal på plats gav honom direkt bästa tänkbara vård med ambulans och respirator på väg mot sjukhus, men tvingades konstatera att hoppet var ute.

Ibland händer detta oundvikliga, nu var det tack och lov länge sedan, men när det åter händer blir man helt berörd och skakar i kroppen.
Mina tankar går till familjer och anhöriga, vänner och teampersonal.

/ Christer

Systerreaktor till Tjernobyl och två huvudstäder.

Ännu en morgon att vakna till med strålande solsken och stekande värme. Inget mer finns att önska sig när det är semester.
Hojarna stod kvar även denna morgon och vi tackade för oss och checkade ut för vidare äventyr.

Kursen gick söderöver mot Litauen längs Vitryska gränsen.

Dagens första etappmål var det kärnkraftverk i Ignalina som tidigare försett Baltikum med den så viktiga elektriciteten.
När Litauen gick med i EU 2004 var ett av kraven att de skulle slå igen kärnkraftverket i Ignalina som var ett arv från den Sovjetiska storhetstiden. Europa och de styrande där, kände nog att de inte vågade riskera ännu en ny katastrof när driften var övertagen av Litauerna själva och den ryska kompetensen var tillbaka i just Ryssland.

Kärnkraftverket är ett systerverk till Tjernobyl och byggd på exakt samma sätt med grafitstavar som kylning vilket är ryssarnas metod för att bygga kärnkraft. Om den metoden är osäkrare än den metoden som används i väst med stora kyltorn och vatten är något de lärda tvistar om. Kanske tror vi noviser att så är fallet med tanke på hur det gick i Tjernobyl! Men de som följt åtskilliga dokumentärer på Discovery och BBC Documentry vet att kraftverket i Tjernobyl var det säkraste i världen och dessutom helt nytt. Det var alltså inget gammalt verk som gick vind för våg. Orsaken till den ödesdigra olyckan var den mänskliga faktorn helt och hållet. Ett experiment där alla 15 av varandra oberoende säkerhetssystemen mot olycka var urkopplade!

Nu var vi vid systerreaktorplatsen Ignalina och här har inte skett någon olycka. Men platsen var magisk ändå. Spännande. För några år sedan besöktes platsen av mina vänner på tidningen BIKE och då var reaktorn fortfarande igång och förfallet ännu mera påtagligt.
Idag i nutid var det full fart och det kryllade av ingenjörer och arbetare överallt. Både sådana som skulle fortsätta arbetet med att riva de gamla kärnkraftverken, men även utländska ingenjörer som projekterade på det nya kärnkraftverket som skall byggas framöver.
Estland, Lettland, Litauen och Polen gemensamt bygger detta då de är i springande behov utav elektricitet och inte vill vara beroende av Ryssland och import från öst.

Färden fortsatte söderut mot Vilnius, huvudstaden i Litauen. Dagen erbjöd endast asfaltkörning och fina lands och motorvägar. Vid det här laget hade dock våra ändor vant sig vid att sitta på plankor så det var egentligen rätt behagligt. 32 graders värme och sol.
I Vilnius var trafiken hetsig. Det byggdes överallt och staden var verkligen levande och stor. Den stillastående luften och de många stoppen vid trafikljus gjorde dock tillvaron obehaglig. Det var oerhört varmt att åka motorcykel, så efter några timmar gav vi upp och drog nordväst ut, med sikte på nästa huvudstad. Riga i Lettland.

På väg norrut körde vi på en hur fin motorväg som helst mil efter mil. De enda stoppen som blev var tankning och glass och dricka. Samt ett annorlunda motorvägsmotell typ Scandic, fast på lite roligare vis. På infarten till hotellet stod ett gäng gamla stridsflygplan och helikoptrar.
På det hela taget en lång dag med väldigt många mil och ganska tråkig transportsträcka. Vi avverkade 55 mil denna dag.

Väl i Riga fann stod vi och funderade över om vi skulle bo på SAS Radisson som låg på västra sidan av floden Daugava som rann genom staden eller om det fick bli mer centralt på östra sidan. Området kring Radisson såg inte så inbjudande ut med många övergivna skumma kvarter så det blev avgörandet. Vi drog till centrum och fann Hotell Latvia som var i klass med Radisson.

Hungern var påtaglig efter denna långa dag och vi traskade iväg. Fann många ställen med mycket folk och beslutade oss för att käka italienskt. Vilket klokt val vi gjorde. Maten vi serverades var så ofantligt bra och servicen likaså. Vi kostade på oss att ge riktigt bra med dricks, för det skall man alltid göra om man är nöjd som kund.

Morgonen kom och vi checkade ut från det eminenta hotellet och dess utsökta frukostmeny. Damen i receptionen tackade vänligt för vårt besök och välkomnade oss åter.
Vi fortsatte vår färd längs den östra delen av Estland vidare söderut mot Lettland.
Ytterst fina asfaltvägar avlöpte varandra oavsett vägnummer vi valde.
Satan, någonstans måste vi väl finna grusvägar som vi är på jakt efter. Vår övertygelse var ju att det knappast skulle finnas asfalt alls!
Ett kortare stopp längs vägen för att äta lite choklad och dricka vatten, samt vila baken från den stenhårda sadeln. Sedan var det bara att rulla vidare igen.

När vi närmade oss Lettland längs väg nr2 så skymtade vi vakttorn öster om oss med jämna mellanrum. Det visade sig vara vakttorn i Ryssland. Vår väg gick alldeles intill gränsen innan den vek åt väster igen. Undrar vad de lågavlönade värnpliktiga soldaterna funderade när de följde oss med kikarna? Var de avundsjuka eller såg de oss bara som vilsna själar som for runt i blindo och letade efter den sanna läran?! Hmm, vet inte säkert.

Precis vid gränsposteringen mellan Estland och Lettland, som för övrigt även den var tom, så hade en rysk långtradare kört av vägen och höll på att bli bogserad av sina kollegor. Han var säkert full av vodka han druckit hela dagen, då det var spikrak väg och inte en kurva på flera kilometers håll.

Vi körde ca 40 km i Lettland längs väg nr 7, innan jag visste att vi skulle svänga av på en grusväg söderut. Här skulle det finnas en gammal nedlagd missilbas för SS4 kärnvapenmissiler i skogarna hade jag googlat fram innan vi for iväg hemifrån.

Vi fann vägen och visst var det grus och vilken fin grusväg! Det var som en dubbelfilig motorväg och saknade tjälskador. Vi blev som barn i en godisaffär och åkte och sladdade med våra hojar. Stenar sprutade och humöret var på topp och värken i baken var som bortblåst.

Rätt som det var dök skylten upp. Såg den nätt och jämt. Zeltini. Tvärnit så att Frendy nästan krockade med mig. In höger, wheelie, och fin asfalt mitt ute i skogen igen. Yes, vi måste vara rätt!

En stor asfaltsplan, gammal vaktkur, trasig belysningsstolpe, halvt nedfallet staket och en grind som var öppen. In for vi och nu bultade mitt hjärta extra slag. Här var fram till slutet på Kallakriget högsta beredskap dygnet runt och inte ens en liten råtta skulle kunna ta sig in obemärkt utan att förintas, antingen av segdragna förhör utan advokat eller också omedelbar deportering till Gulag.
Nu åkte vi omkring på basen och såg den ena byggnaden efter den andra bara stå helt övergiven och sakta slukas av moder jord. Betong vittrade, gräs och träd växte genom fönster och tak. Hur mäktigt som helst.

Några hangarer fanns kvar och även en mäktig staty som minne över området.

Frendy var kanske inte lika exalterad som mig på detta ställe, så jag fick bara som hastigast försöka bilda mig en uppfattning om hur stället sett ut förut och fotografera så gott det gick. Men i framtiden skall jag tillbaka igen och ägna dagar åt kartläggning av anläggningar som denna, som en gång spelat en så stor roll för hela Europa och inte minst avståndet till Sverige. Så nära oss har hotet funnits så påtagligt, men ändå för de flesta helt hemligt.

Besöket på basen hade dragit ut på tiden och det var dags för lite förtäring och bränsle. Vi körde vidare till närmsta stad som var Aluksne. Kort stopp och sedan vidare igen och åter igen längs vägnät österut.
Den kommande etappen blev nog en utav de bästa på hela resan. Grusväg efter grusväg fick oss att i välbehag må. Trafik som nästan inte alls existerade och vägar för oss själva. Underbart.
Småbyar passerades och överallt stirrade folk på oss.

Några mil senare kom vi till ett ställe som heter Kuprova. Wow, vilket ställe. En gammal nedlagd fabrik av modell större. Bara ruiner kvar idag. Och till detta ett hyreshuskomplex med 7 likadana fem våningshyreshus. 6 av dem helt övergivna. Ett som knappt höll ihop och där bodde folk! Äldre människor som bara satt och stirrade rakt fram medan den skabbiga katten jagade vidare i det höga gräset. Vi passerade sakta förbi. Körde fram till fabriken, försökte se vad som tillverkats där. Tidigare hade även järnväg funnits i byn, men var nu uppriven.

Ingen post, affär eller något annat fanns. Jo, en kille i 10 års åldern som sparkade på en boll mot ett halvtrasigt mål utanför en gammal skola. Shit, vilken nattsvart tillvaro!

Under Kallakriget snurrade säkert fabriken för högtryck och alla hyreshusen var fulla av människor som jobbade på den Sovjetiska fabriken som kanske tillverkade framaxlar till stridsvagnar ( bara en spekulation ).
Livet var ljust och folket fulla av tillförsikt mot framtiden. Sedan rasade muren och världen för dem. Sovjet föll, drog sig tillbaka, slog igen fabriken och lämnade dem i sticket. Socialismen visade sig från den mörka sidan. Helt plötsligt fanns inte den värmande hand som alltid hjälpt dem tidigare. Då fanns åtminstone mat, affär, arbete, skola mm. Kanske inte lyxigt värre, men det fanns i alla fall. Nu är det bara skelett och ruckel som faller samman och de styrande i landet har tagit handen ifrån dem och lämnat dem på denna Gudsförgätna plats kallad Kuprova några mil från ryska gränsen mitt ute i ingenstans.

Jag var helt tagen efter denna upptäckt. Kluven. Såld. Ville bara veta mera. Stanna och fördjupa mig i samtal med människorna som fanns kvar. Höra deras historia. En vacker dag måste jag tillbaka även hit.

Nu var hungern allvarligt påtaglig igen.
Fan, vi befann oss verkligen mitt ute i ingenmansland utan civilisation. Fick fortsätta sladda på dessa underbara grusvägar i ca 10 mil till innan vi nådde en större ort med mat och bränsle. Längs hela sträckan såg vi dessa vakttorn öster om oss. Ibland dök skyltar upp som talade om att vi befann oss längs gränsterritoriet mot Öst.

I Rezekne blev det mat. Svetten lackades i värmen och blodsockret var nere på noll.
Vi fann ett fint ställe i stan och klev in skitiga och svettiga och ville ha mat. Ägaren tittade föraktfullt på oss och bedömde vår förmåga till att betala kalaset innan han bestämde sig. Eller rättare sagt, när han insåg att vi var utlänningar och inte inhemska ortsbor, började han vänligt servera oss med det bästa han hade.
Maten var enastående och mätta och belåtna for vi vidare mot slutmålet för dagen, nämligen Daugavpils i södra Lettland, inte långt från gränsen till Litauen och Vitryssland.

Ännu en fd flygbas passerades strax innan vi nådde staden. Halvtaskiga förorter passerades och inte fick vi tanka heller innan hon såg att vi var utlänningar med kreditkort i näven. Därefter blev allt enkelt igen och hur vänligt som helst.

Kyrkogårdar av gigantiska mått passerades igen ( gör inte folk annat än dör i dessa länder? ) och spårvagnsnät korsades. Trafiken var hetsig och flera gånger höll vi turister på att bli rammade av stressade bilister som körde mot rött och trängde sig före.
Ett fängelse som övergivits körde vi förbi och det såg läskigt ut. När vi senare vände och körde åt andra hållet och åter igen passerade fängelset så såg jag liv och rörelse och vakter i vaktkuren och förstod då vad det innebar att få ett straff i detta land. En dag i det fängelset skulle avskräcka mig från alla tänkbara olagligheter i all överskådlig framtid kan jag lova. På vintern fryser man säkert och på sommaren dör man av värmeslag, då säkert inte varken AC eller element är prioriterade för de som överskridit moder justitias regler.

Hotell hittades mitt i stan. Det exklusivaste vi kunde finna. Jag bad vakten om extra bevakning utav hojarna och han ställde dem mitt framför ingången till hotellet så att övriga gäster nästan snubblande fick ta sig in och ut. Men han hade koll på dem och de stod kvar hela natten!
Käket var åter igen riktigt bra och den inhemska ölen svalkade strupen med god sötma.

Vi avslutade dagen med att ta en liten promenad och kollade till taxikollegorna i denna stad. De var varken klädda i enhetliga kläder eller uniformer, men bilarna de körde var fina. Ett gäng hade nyligen investerat i helt nya DACIA Logan. Rumänsk kvalitet, med inslag av fransk support.

Solen stekte från klarblå himmel när vi rullade av färjan i Tallinn. Passet låg lätt åtkomligt i fickan för uppvisning i tullen. Men till min stora förvåning fanns där inga Kalashnikovförsedda vakter som med iskall blick och stenansikte synade oss från topp till tå, istället ekade det tomt och det vara bara att köra igenom och vidare ut i stadstrafiken.

Vi navigerade oss ut genom stan och vidare mot E20, riktning österut mot Narva. Den första etappen skulle vi ta som en ren transport utan sidoutflykter.
Det blev spikrak motorväg i bästa tänkbara skick de första 10 milen österut. Tänk om våra svenska vägar kunde vara närmelsevis så bra i skick som denna! Det var inte ett tjälskott eller spårbildning någonstans. I flera mil satt jag och förundrades över detta och kom slutligen fram till att nästan 60 års indoktrinering i ett socialistiskt Sverige har fått oss att tro att vi lever i en drömvärld vida överlägsen allt annat på jorden.
Sanningen med utbyggt bra vägnät ligger nog i att Sovjetunionen under sin tid behövde flytta trupper snabbt och i stora mängder kors och tvärs i Baltikum, då dessa länder bildade den yttersta försvarslinjen mot det hemska NATO. Alltså var det där som i alla andra länder med starkt militärt styre att vägar byggdes efter normer som inte bara skulle klara av någon enstaka Saab eller Volvo, utan ett helt pansarregemente i snabb förflyttning.

Vid infarten till Narvastad fann vi en lämplig Statoilmack att stanna till vid och fylla på både bränsle till hojar och oss själva. Dricka och glass svalkade oss något i den 30 gradiga värme som rådde.
Vi körde in i staden och kryssade runt gata upp och gata ned och överallt såg vi 50-60 tals betong hyreshus som både var befolkade och halvt sönderfallna. Människor följde oss skeptiskt med blicken vart vi än körde. Det var allt annat än behaglig känsla. Naturligtvis åkte vi fram till gränsposteringen mot Ryssland och iakttog på håll tullarnas systematiska genomsökningar av alla handlingar och fordon. Det verkade inte gå direkt snabbt att passera den gränskontrollen.

Jag kan inte låta bli att fascineras av byggnader i förfall. Det är något exotiskt och spännande eller kanske just mystiken som gör hela grejen. Under de timmar som vi snurrade runt i staden där många krig utspelats under Sveriges storhetstid och de bägge världskrigen blev jag helt upprymd av känslor. Det gjorde mig så liten att glatt gasa omkring på en hoj på platsen där så många stupat och så många ligger begravda efter att ha kämpat för sin sak och tro och levt under vidriga förhållanden med kulor vinande kring sig.

När vi körde ut ur Narva och fortsatte längs floden norrut som även bildar gräns mot Ryssland. Längs hela sträckan kantades vägen av mer eller mindre igenväxta gamla krigskyrkogårdar. Det var monument från de stora slag som hållits kring Narva. Ryska kyrkogårdar, tyska sådana och monument med stridsvagnar och gravstenar i långa rader. Mörkrets krafter har onekligen härskat över denna plats.

Längst ut vid kusten vid Finska viken kom vi till staden Narva-Joesuu som verkade vara en semesterort med flertal Spaanläggningar och stora hotellkomplex. Längs stranden som vid tillfället var överbelagd med glada badgäster, blandades dessutom enorma nybyggda inhägnade lyxvillor ägda av ”entreprenörer” och oligarker, med fallfärdiga ruckel som inte klarar ännu en höststorm. Det är svårt för hjärnan att ta till sig dessa kast mellan ofantlig rikedom och total ekonomisk missär. Att världen inte är rättvis och aldrig varit det heller fick vi ständigt uppleva under turen.

Kvällningen började sakta göra sig påmind och vi hade fortfarande 17 mil kvar att köra innan vi skulle nå etappmålet för dagen som var universitetsstaden Tartu längs den östra mellersta delen av Estland.

Vi kryssade på mindre asfalterade vägar och körde efter Tomtoms föreslagna rutt vidare söderöver.
När kvällen kom och solen gick i moln passerades den tidigare Sovjetiska flygbasen för det strategiska bombflyget som ligger precis norr om staden Tartu. Här ifrån opererade Warszawapakten sitt bombflyg mot Nato. Basen är enorm än idag med en landningsbana på 3km och tillhörande taxibanor och uppställningsplatser. Dock är den övergiven för flygändamål och används som skrotupplag, timmerupplag och annat skräp som samlats och övergivits under årens lopp.

Ett fint hotell hittades centralt i staden i närheten av floden som rinner genom staden och ett gott kvällsmål med mat inmundigades likaså denna varma sommarkväll.

Att Tartu var en universitetsstad som grundats redan 1632 kunde man snabbt räkna ut med tanke på antalet yngre människor som rörde sig ute. Det visade sig vara det största och viktigaste universitetet i Estland med närmare 10.000 studenter.

Tyvärr vet jag inte historiken för denna ovan ståtliga gris som så glatt står på torget och blickar ned på de små människorna som passerar.

Resan börjar.

KTM 690 Enduro, det närmaste en ren endurohoj man kan komma. Allt man önskar man hade, saknar man på denna motorcykel. Som gjord för att utforska en sämre värld!

Tills vi nådde Baltikum på andra sida Östersjön skulle vi använda oss utav mindre vägar som var mer lämpade för vår typ av motorcyklar. När vi sedan nådde andra sidan behövde vi inte bry oss, för där fanns väl varken asfalt eller ens grusvägar, var vad vi och alla med oss i alla fall trodde innan vi startade vår färd.

När Örebro nåddes och passerades svängde vi av motorvägen och körde den gamla landsvägen som går parallellt med motorvägen.
Glanshammar passerades och kyrkan som är ståtlig och grandios blickade tillbaka mot oss när vi med vördnad slog av på tempot. Därefter drog vi på igen fram till Lillkyrka där vi korsade motorvägen och fortsatte på gamla E20 mot Arboga, som användes fram till 2000, innan motorvägen öppnades.
Strax innan Arboga, Götlunda heter platsen, ligger fortfarande en mack och affär, samt en gigantisk asfaltsplan som parkering. Genast slog det mig att det var en utav koncentrationssamlingsplatserna längs vägen som byggts i kalla krigets syfte.
Den vakna och militärhistoriskt intresserade personen som åker mycket längs vägarna i Sverige ser dem lite här och var, tillsammans med de onormalt stora parkeringsfickorna längs landsvägarna som också ligger tätt kring vissa stråk.

Arboga passerades och här kastade jag många blickar söderöver efter landets första ÖoB vid rondellen. Fortfarande verkar det vara Skyddsobjektsskyltar längs staketet till många av byggnaderna innan den 2 km långa asfalterade flygbanan dyker upp. Visst kastade jag ett öga norröver också och såg det helt nybyggda fina centrallagret som Försvarsmakten byggt upp på andra sidan järnvägen där det tidigare bara låg gärden.

Färden fortsatte och trist motorväg kördes ända tills vi passerade Eskilstuna. Kort därefter vid avtagsväg mot Kjula svängde vi av vägen och körde åter igen parallellt med motorvägen vidare mot Södertälje. I dessa trakter finns gott om möjligheter att landa med flygplan, både på fd krigsflygfält strax sydöst om motorvägen, men även som reservbas på vanlig landsväg.

Strängnäs stod på tur och även detta lilla samhälle har betytt mycket ur militärt perspektiv genom åren med bland annat ett pansarregemente och vida övningsfält. Idag huserar Ledningsregementet på denna ort och utbildar för både nationella samt internationella uppgifter.

Träsmaken i baken började göra sig gällande och vi var i stort behov utav en paus inom kort.

Några dagar tidigare hade jag varit med tidningen BIKE och kört ett test i trakterna vi började närma oss och jag testade mina celler vad avser minnet och försökte mig på manövrering vänster i den korsningen och höger i nästa och sedan 4 korsningar rakt fram, för att sedan svänga vänster efter golfbanan igen. Och viss fann jag vägen över Vällinge där HVSS även är placerat. Gamla grandiosa statliga byggnader där HemVärnets StridsSkola utbildar sina män och kvinnor till att numera ha som uppgift att försvara landet. De Nationella Styrkorna – Hemvärnet. 23.000 personer starkt försvar!!

Glassen fick vi äntligen. Den smalt fint i truten vid fiket på Sturehovs slottsgård. Som rekreation beskådade vi även en bröllopsfotografering i slottsmiljö.

Nu hade vi bara ca 7 mil kvar av första dagsetappen på vår Baltikumtur. Den sista biten var bara körning i träskmiljö. Alltså, betongträsket Stockholm.

Väl i hamnen vid Värtan träffade vi på andra knuttar som också skulle över till Tallinn. Det var bla ett norskt ekipage på en BMW med väskor både högt och lågt och till och med reservpunkaspray BMW original i jackfickan. De hade kört från Trondheim till Östersund och ned till Skåne för att sedan ta svängen upp igen till Stockholm och vidare över till Baltikum. Deras snittetapper låg kring 60-70 mil om dagen, mer än dubbelt mot våra planerade dagsetapper.

Hojarna surrades, hytter intogs, duschar utnyttjades, mat och dryck förtärdes. Däck besöktes och Oxdjupet beskådades på nära håll för femtioelfte gången. Det sista låset till havs innan fienden når Stockholm. Om inte före så måste de stoppas absolut senast här för att huvudstaden skall kunna försvaras från sjösidan.

Imorgon började den riktiga resan. Nya marker skulle erövras och förevigas både på bild och i minnet. Ryska mobiliseringsvägar skulle uttråka oss, spökstäder skulle trollbinda oss, fattigdom hjärtskära och rikedom förundra. Mycket komma skulle de närmaste dagarna!