Gråa tunga mörka regnmoln förmörkade både himmel och sinnen vid uppvaknandet. Vad kunde passa bättre en sådan dag än att besöka ännu en ödesmättad halvt utdöende stad som tidigare blomstrat under den Sovjetiska epoken? Sagt och gjort. Vi klädde på oss och drog ut i regnet som för stunden var riktigt kraftig med sin nederbörd och styrde kosan västerut mot Paldaski.

Paldaski – namnet är känt för oss som är födda under 70-talet, eller även kallade den ironiska generationen. Vi är uppvuxna med serier som NileCity, Percy Tårar och inte minst Torsk på Tallinn av Killinggänget. Dessa serier och filmer har fostrat en hel generation och kallas ibland ironiskt för just den ironiska generationen.
Staden Paldaski var med i filmen Torsk på Tallinn ( 1994 )och omnämndes där av entreprenören Percy Nilegård som en pittoresk förort till Tallinn, för hans förväntansfulla kvinnohandlare från Sverige.
Staden var allt annat än pittoresk i filmen. Gråa tunga moln, betongbyggnader, trasig asfalt, inte en enda färgglad nyans och total avsaknad av framtidstro.

Idag 2010, fann vi Paldaski intill kusten vid Östersjön och vädret var en kopia från filmen, vilket gjorde atmosfären och känslan identisk. Byggnaderna där de gjorde inspelningen passerades och det var nästintill oförändrat sedan -94. Kusligt!
Men egentligen är inte det vad Paldaski är känt för. Staden var fram till 1993 en av Rysslands få kvarvarande militära utposter till Östersjön. Här låg en gigantisk bas för U-båtsflottan. Inte de vanliga små u-båtarna av Gotlandklass, utan atomdrivna sådana.
Det märktes väl att staden hade och har ett stort militärt inflytande. Baracker och byggnader påvisar detta och dessutom såg man spår utav tidigare militära installationer nästan överallt.


Vi fann en gigantiskt stor inhägnad på väg mot kusten. Här hade tidigare basen huserat med tusentals män och när krisen, den senaste ekonomiska 2008-2009, så hyrde Swedbank platsen för att ställa upp tillbakatagna fordon som kunder inte längre kunde betala för. Tusen och åter tusen bilar stod uppställda för förvaring och väntan på försäljning.

Längst ut på kusten fann vi fler rester och fin sandstrand att sladda runt på och inte minst en mängd roliga småvägar att gasa fram på.

Vid bensinstationen utanför stan stannade även en militärjeep på att tanka när vi tankade. En yngre kille i uniform kikade nyfiket på våra hojar och naturligtvis blev jag tvungen att konversera lite med honom.
Vad jobbade han med inom det militära? Gillade han yrket? Tjänade han bra? Och inte minst var jag tvungen att fråga honom om han inte gillade tiden förr bättre?
Han stirrade tillbaka på mig och ögonen mörknade. Förstod han inte frågan? Jag frågade igen om det inte var bättre förr när hans land tillhörde Sovjetimperiet, istället för idag modern tid när NATO opererar som arbetsgivare i landet.
Med viss irritation förklarade han att så absolut inte var fallet. Idag var allt bättre. Utrustning, pengar och levnadsstandard. Nu fick han lite bråttom tillbaka till infanteribrigaden som han tillhörde och vi tog farväl.

På eftermiddagen när vi lämnat Paldaski for vi runt lite på måfå längs den västra kusten söderut och hungerns drifter blev åter igen starka och kunde inte förträngas.
Ett litet hak i en korsning med bensinmack såg ut att kunna erbjuda oss lite kaffe att värma oss med. Vi passade på att fråga om inte kvinnan bakom disken kunde överraska oss med något gott att äta till. En kvart senare kom hon in med några av de godaste hemmagjorda pannkakor vi någonsin smakat på.
När vi satt och njöt av ännu en fantastisk måltid slog det mig att jag googlat tidigare kring detta område och att det borde finnas en gammal flygbas i trakten. Det fick bli målet för eftermiddagen, att finna den.

Ämäri hade jag för mig att platsen hette. Med kartans hjälp fann vi orten och började leta efter spår av basen.
Staden eller resterna av den fann vi och det var ännu en i raden av utdöende städer med förfallna bostadsområden och igenslagna butiker, affärsrörelser.
Plötsligt tycktes det mig att jag i vänstra ögonvrån såg bakpartiet till ett MIG flygplan som stack upp ur marken! Tvärnit och fram med kameran.
Det visade sig vara en kyrkogård för piloter som omkommit under övning med stridsflygplan. Många olyckor med döden som utgång verkar det ha varit för det fanns många bakpartier till flygplan som gravstenar på denna plats.

Vi fortsatte längs vägen och kom plötsligt fram till en bevakad grind. Innanför fanns logementen och diverse hangarer och andra byggnader. Jag tog fram kartan för att se om vi kunde ta oss runt på något sätt och innan vi hann reagera så kom en militär vakt utspringande mot oss!
Kartan stoppade jag ned igen och inväntade hans bemötande.
Naturligtvis som sig bör om du jobbar som skyddsvakt på ett militärt objekt så frågade han oss vad vi gjorde där och vart vi kom ifrån, först på Estniska, sedan på engelska.
Svaret blev att vi var ute på upptäcktsfärd och skulle förbi på något sätt. -Visst ja, vi kommer från Sverige, nämnde jag lite sådär förbigående.
-Vart är ni på väg?- Öhh, jag vet inte riktigt säkert, men ……. Öhh, ähh, Paldaski fick jag ur mig när det började bli pinsamt och besvärligt i situationen.
-Får jag se er karta? Mmmm, innan jag tog fram den försökte jag minnas om jag ringat in alla militära områden jag googlat fram hemma innan vi for.- Öhh, här är kartan och vart är vi och hur hittar vi vidare till Paldaski?
-Ni är här, Paldaski ligger här och detta är en NATO militärflygbas där ni absolut inte får vistas. Så mitt enda råd till er är att ni vänder och kör tillbaka och sedan avlägsnar er från denna plats.
-Tack, tack, visst det gör vi naturligtvis. Förresten trivs du bra med arbetet inom försvaret och att tillhöra NATO alliansen?
– Utomordentligt bra, seså åk iväg med er nu!

Denna upplevelse blev nästintill mer spännande än jag räknat med. Vi fick inte se mycket av området innanför grindarna och nedlagd var den tydligen inte heller. NATO tyckte väl att basen var i så pass bra skick att de kunde ärva den från öst när Estland gick med i EU.
Två intervjuer med soldater under samma dag fick räcka kände jag. Speciellt den sista intervjun var av den karaktären att det snarare var motparten som ställde frågorna och jag snällt fick svara utan ironi. Det hade kanske inte varit så lyckat just i denna situation.

På hemvägen började vädret lätta och solen började skina igenom molnen. Det blev ännu en fin kväll att njuta till med fin utsikt från uteserveringen!