Systerreaktor till Tjernobyl och två huvudstäder.

Ännu en morgon att vakna till med strålande solsken och stekande värme. Inget mer finns att önska sig när det är semester.
Hojarna stod kvar även denna morgon och vi tackade för oss och checkade ut för vidare äventyr.

Kursen gick söderöver mot Litauen längs Vitryska gränsen.

Dagens första etappmål var det kärnkraftverk i Ignalina som tidigare försett Baltikum med den så viktiga elektriciteten.
När Litauen gick med i EU 2004 var ett av kraven att de skulle slå igen kärnkraftverket i Ignalina som var ett arv från den Sovjetiska storhetstiden. Europa och de styrande där, kände nog att de inte vågade riskera ännu en ny katastrof när driften var övertagen av Litauerna själva och den ryska kompetensen var tillbaka i just Ryssland.

Kärnkraftverket är ett systerverk till Tjernobyl och byggd på exakt samma sätt med grafitstavar som kylning vilket är ryssarnas metod för att bygga kärnkraft. Om den metoden är osäkrare än den metoden som används i väst med stora kyltorn och vatten är något de lärda tvistar om. Kanske tror vi noviser att så är fallet med tanke på hur det gick i Tjernobyl! Men de som följt åtskilliga dokumentärer på Discovery och BBC Documentry vet att kraftverket i Tjernobyl var det säkraste i världen och dessutom helt nytt. Det var alltså inget gammalt verk som gick vind för våg. Orsaken till den ödesdigra olyckan var den mänskliga faktorn helt och hållet. Ett experiment där alla 15 av varandra oberoende säkerhetssystemen mot olycka var urkopplade!


Nu var vi vid systerreaktorplatsen Ignalina och här har inte skett någon olycka. Men platsen var magisk ändå. Spännande. För några år sedan besöktes platsen av mina vänner på tidningen BIKE och då var reaktorn fortfarande igång och förfallet ännu mera påtagligt.
Idag i nutid var det full fart och det kryllade av ingenjörer och arbetare överallt. Både sådana som skulle fortsätta arbetet med att riva de gamla kärnkraftverken, men även utländska ingenjörer som projekterade på det nya kärnkraftverket som skall byggas framöver.
Estland, Lettland, Litauen och Polen gemensamt bygger detta då de är i springande behov utav elektricitet och inte vill vara beroende av Ryssland och import från öst.

Färden fortsatte söderut mot Vilnius, huvudstaden i Litauen. Dagen erbjöd endast asfaltkörning och fina lands och motorvägar. Vid det här laget hade dock våra ändor vant sig vid att sitta på plankor så det var egentligen rätt behagligt. 32 graders värme och sol.
I Vilnius var trafiken hetsig. Det byggdes överallt och staden var verkligen levande och stor. Den stillastående luften och de många stoppen vid trafikljus gjorde dock tillvaron obehaglig. Det var oerhört varmt att åka motorcykel, så efter några timmar gav vi upp och drog nordväst ut, med sikte på nästa huvudstad. Riga i Lettland.

På väg norrut körde vi på en hur fin motorväg som helst mil efter mil. De enda stoppen som blev var tankning och glass och dricka. Samt ett annorlunda motorvägsmotell typ Scandic, fast på lite roligare vis. På infarten till hotellet stod ett gäng gamla stridsflygplan och helikoptrar.
På det hela taget en lång dag med väldigt många mil och ganska tråkig transportsträcka. Vi avverkade 55 mil denna dag.

Väl i Riga fann stod vi och funderade över om vi skulle bo på SAS Radisson som låg på västra sidan av floden Daugava som rann genom staden eller om det fick bli mer centralt på östra sidan. Området kring Radisson såg inte så inbjudande ut med många övergivna skumma kvarter så det blev avgörandet. Vi drog till centrum och fann Hotell Latvia som var i klass med Radisson.

Hungern var påtaglig efter denna långa dag och vi traskade iväg. Fann många ställen med mycket folk och beslutade oss för att käka italienskt. Vilket klokt val vi gjorde. Maten vi serverades var så ofantligt bra och servicen likaså. Vi kostade på oss att ge riktigt bra med dricks, för det skall man alltid göra om man är nöjd som kund.