Morgonen kom och vi checkade ut från det eminenta hotellet och dess utsökta frukostmeny. Damen i receptionen tackade vänligt för vårt besök och välkomnade oss åter.
Vi fortsatte vår färd längs den östra delen av Estland vidare söderut mot Lettland.
Ytterst fina asfaltvägar avlöpte varandra oavsett vägnummer vi valde.
Satan, någonstans måste vi väl finna grusvägar som vi är på jakt efter. Vår övertygelse var ju att det knappast skulle finnas asfalt alls!
Ett kortare stopp längs vägen för att äta lite choklad och dricka vatten, samt vila baken från den stenhårda sadeln. Sedan var det bara att rulla vidare igen.
När vi närmade oss Lettland längs väg nr2 så skymtade vi vakttorn öster om oss med jämna mellanrum. Det visade sig vara vakttorn i Ryssland. Vår väg gick alldeles intill gränsen innan den vek åt väster igen. Undrar vad de lågavlönade värnpliktiga soldaterna funderade när de följde oss med kikarna? Var de avundsjuka eller såg de oss bara som vilsna själar som for runt i blindo och letade efter den sanna läran?! Hmm, vet inte säkert.
Precis vid gränsposteringen mellan Estland och Lettland, som för övrigt även den var tom, så hade en rysk långtradare kört av vägen och höll på att bli bogserad av sina kollegor. Han var säkert full av vodka han druckit hela dagen, då det var spikrak väg och inte en kurva på flera kilometers håll.
Vi körde ca 40 km i Lettland längs väg nr 7, innan jag visste att vi skulle svänga av på en grusväg söderut. Här skulle det finnas en gammal nedlagd missilbas för SS4 kärnvapenmissiler i skogarna hade jag googlat fram innan vi for iväg hemifrån.
Vi fann vägen och visst var det grus och vilken fin grusväg! Det var som en dubbelfilig motorväg och saknade tjälskador. Vi blev som barn i en godisaffär och åkte och sladdade med våra hojar. Stenar sprutade och humöret var på topp och värken i baken var som bortblåst.
Rätt som det var dök skylten upp. Såg den nätt och jämt. Zeltini. Tvärnit så att Frendy nästan krockade med mig. In höger, wheelie, och fin asfalt mitt ute i skogen igen. Yes, vi måste vara rätt!
En stor asfaltsplan, gammal vaktkur, trasig belysningsstolpe, halvt nedfallet staket och en grind som var öppen. In for vi och nu bultade mitt hjärta extra slag. Här var fram till slutet på Kallakriget högsta beredskap dygnet runt och inte ens en liten råtta skulle kunna ta sig in obemärkt utan att förintas, antingen av segdragna förhör utan advokat eller också omedelbar deportering till Gulag.
Nu åkte vi omkring på basen och såg den ena byggnaden efter den andra bara stå helt övergiven och sakta slukas av moder jord. Betong vittrade, gräs och träd växte genom fönster och tak. Hur mäktigt som helst.
Några hangarer fanns kvar och även en mäktig staty som minne över området.
Frendy var kanske inte lika exalterad som mig på detta ställe, så jag fick bara som hastigast försöka bilda mig en uppfattning om hur stället sett ut förut och fotografera så gott det gick. Men i framtiden skall jag tillbaka igen och ägna dagar åt kartläggning av anläggningar som denna, som en gång spelat en så stor roll för hela Europa och inte minst avståndet till Sverige. Så nära oss har hotet funnits så påtagligt, men ändå för de flesta helt hemligt. 
Besöket på basen hade dragit ut på tiden och det var dags för lite förtäring och bränsle. Vi körde vidare till närmsta stad som var Aluksne. Kort stopp och sedan vidare igen och åter igen längs vägnät österut.
Den kommande etappen blev nog en utav de bästa på hela resan. Grusväg efter grusväg fick oss att i välbehag må. Trafik som nästan inte alls existerade och vägar för oss själva. Underbart.
Småbyar passerades och överallt stirrade folk på oss. 
Några mil senare kom vi till ett ställe som heter Kuprova. Wow, vilket ställe. En gammal nedlagd fabrik av modell större. Bara ruiner kvar idag. Och till detta ett hyreshuskomplex med 7 likadana fem våningshyreshus. 6 av dem helt övergivna. Ett som knappt höll ihop och där bodde folk! Äldre människor som bara satt och stirrade rakt fram medan den skabbiga katten jagade vidare i det höga gräset. Vi passerade sakta förbi. Körde fram till fabriken, försökte se vad som tillverkats där. Tidigare hade även järnväg funnits i byn, men var nu uppriven. 
Ingen post, affär eller något annat fanns. Jo, en kille i 10 års åldern som sparkade på en boll mot ett halvtrasigt mål utanför en gammal skola. Shit, vilken nattsvart tillvaro!
Under Kallakriget snurrade säkert fabriken för högtryck och alla hyreshusen var fulla av människor som jobbade på den Sovjetiska fabriken som kanske tillverkade framaxlar till stridsvagnar ( bara en spekulation ).
Livet var ljust och folket fulla av tillförsikt mot framtiden. Sedan rasade muren och världen för dem. Sovjet föll, drog sig tillbaka, slog igen fabriken och lämnade dem i sticket. Socialismen visade sig från den mörka sidan. Helt plötsligt fanns inte den värmande hand som alltid hjälpt dem tidigare. Då fanns åtminstone mat, affär, arbete, skola mm. Kanske inte lyxigt värre, men det fanns i alla fall. Nu är det bara skelett och ruckel som faller samman och de styrande i landet har tagit handen ifrån dem och lämnat dem på denna Gudsförgätna plats kallad Kuprova några mil från ryska gränsen mitt ute i ingenstans.
Jag var helt tagen efter denna upptäckt. Kluven. Såld. Ville bara veta mera. Stanna och fördjupa mig i samtal med människorna som fanns kvar. Höra deras historia. En vacker dag måste jag tillbaka även hit.
Nu var hungern allvarligt påtaglig igen.
Fan, vi befann oss verkligen mitt ute i ingenmansland utan civilisation. Fick fortsätta sladda på dessa underbara grusvägar i ca 10 mil till innan vi nådde en större ort med mat och bränsle. Längs hela sträckan såg vi dessa vakttorn öster om oss. Ibland dök skyltar upp som talade om att vi befann oss längs gränsterritoriet mot Öst.
I Rezekne blev det mat. Svetten lackades i värmen och blodsockret var nere på noll.
Vi fann ett fint ställe i stan och klev in skitiga och svettiga och ville ha mat. Ägaren tittade föraktfullt på oss och bedömde vår förmåga till att betala kalaset innan han bestämde sig. Eller rättare sagt, när han insåg att vi var utlänningar och inte inhemska ortsbor, började han vänligt servera oss med det bästa han hade.
Maten var enastående och mätta och belåtna for vi vidare mot slutmålet för dagen, nämligen Daugavpils i södra Lettland, inte långt från gränsen till Litauen och Vitryssland.
Ännu en fd flygbas passerades strax innan vi nådde staden. Halvtaskiga förorter passerades och inte fick vi tanka heller innan hon såg att vi var utlänningar med kreditkort i näven. Därefter blev allt enkelt igen och hur vänligt som helst.
Kyrkogårdar av gigantiska mått passerades igen ( gör inte folk annat än dör i dessa länder? ) och spårvagnsnät korsades. Trafiken var hetsig och flera gånger höll vi turister på att bli rammade av stressade bilister som körde mot rött och trängde sig före.
Ett fängelse som övergivits körde vi förbi och det såg läskigt ut. När vi senare vände och körde åt andra hållet och åter igen passerade fängelset så såg jag liv och rörelse och vakter i vaktkuren och förstod då vad det innebar att få ett straff i detta land. En dag i det fängelset skulle avskräcka mig från alla tänkbara olagligheter i all överskådlig framtid kan jag lova. På vintern fryser man säkert och på sommaren dör man av värmeslag, då säkert inte varken AC eller element är prioriterade för de som överskridit moder justitias regler.
Hotell hittades mitt i stan. Det exklusivaste vi kunde finna. Jag bad vakten om extra bevakning utav hojarna och han ställde dem mitt framför ingången till hotellet så att övriga gäster nästan snubblande fick ta sig in och ut. Men han hade koll på dem och de stod kvar hela natten!
Käket var åter igen riktigt bra och den inhemska ölen svalkade strupen med god sötma. 
Vi avslutade dagen med att ta en liten promenad och kollade till taxikollegorna i denna stad. De var varken klädda i enhetliga kläder eller uniformer, men bilarna de körde var fina. Ett gäng hade nyligen investerat i helt nya DACIA Logan. Rumänsk kvalitet, med inslag av fransk support.
