Racing bloggen

En tidig aprildag 1997. Årets första riktiga motorcykeltur tillsammans med några kompisar. Luften var fortfarande kylig och asfalten kall, solens strålar orkade inte riktigt värma och ersätta kallt med varmt.

Som kalvar som springer ut på grönbete efter en pinsamt lång väntan på att livet åter skall ta fart, var vi lika gasglada och förväntansfulla på att åter få nyttja motorcyklarnas häftiga effekt och kurvtagningsförmåga.

Jag med min brutalt fräna Honda CBR 929 Fireblade, kompisen med sin Ducati Senna. Det var vi som var “racerförarna”. Sedan var övriga gänget med mer humana Suzuki GSX 1100 E och Suzuki Katana. Inga racermaskiner för vägen, men riktigt vassa hojar för gata ändock.

Efter att ha värmt upp oss med kaffe och kaka i den ljuvliga staden Nora med de tre gummorna på marken, så var det dags att dra hemöver igen mot Degerfors.

En fantastisk specialsträcka för knuttar längs sjön utanför Gyttorp, vidare över höjderna kring Karlsdal och ner i Karlskoga, för att via sjön Möckelns östra strand färdas vidare mot byhålan Degerfors.

Kompisen var mer taggad än mig inledningsvis och fick ett försprång i tävlingen hemöver. Jag hamnade bakom några bilar som jag inte ville köra om hur vårdslöst som helst utan väntade på rätt tillfälle för att snyggt dra om dem på bakhjulet.

Vid badplatsen i Gyttorp och efterföljande högerkurva fanns inte friktion nog för det slitna framdäcket i förhållande till den kalla asfalten och motorcykeln med mig kraschade. Vi kanade rakt över vägbanan ned i diket på andra sidan vägen, där motorcykeln lyckades träffa någon avloppsbrunn så våldsamt så tanken sprang läck och bensin sprutade överallt. Naturligtvis kortslöts något batteri också av den smäll som erhölls. Så som ni nu förstår så blev det en fin valborgsbrasa av hela skiten också.

Själv lyckades jag oskadd kravla upp ur det leriga diket och beskåda spektaklet utan att kunna göra annat än att ta mobiltelefonen ur innerfickan i skinnstället och ringa räddningstjänst.

Den Firebladen blev onekligen en uppbrunnen Fireblade. Vill minnas att det enda som återstod när brandkåren väl kom var lite av plåttanken och motorblocket. Fälgar hade smällt av värme och aluminiumram likaså.

Det var efter denna lilla olycka som jag tog mitt livs viktiga beslut!

Inte att lugna ned mig med gasandet, för det går inte.( Är säkert någon bokstavskombination som inte fanns uppfunnen på min tid som orsakar detta begär av spänning och fara. )

Istället fattade jag det underbara beslutet att börja tävla i roadracing! Att få köra av mig på banan istället för i trafiken.

Det är det överlägset klokaste beslutet jag tagit hittills. Eller vadå hittills? Kommer inte kunna fatta något annat klokare beslut än det………

Förutom att göra comeback igen på racerbanan och återuppta tävlandet i roadracing!

Har jag då slutat att krascha? Ja, faktiskt. På landsvägen i alla fall.

Dock sker det på bana lite då och då. Men inte så farligt trots allt. Sedan 1998 när jag tog licensen och började, fram till 2012 när jag tävlade senast har det inte hunnit bli mer än 42 krascher. Och det är statistiskt lite i sammanhangen. Det finns faktiskt förare som kraschar mer än 20 gånger per år! Min statistik säger ca 3 krascher per år och säsong.

Det är först när man är nära att krascha och ligger på gränsen som man verkligen lever. Allt annat är en transportsträcka i livet.

Hoppas att vi ses på MC-mässan i Göteborg den 24-26 januari!

Finns lite på g som kanske hinner avslöjas där……..

Ha en underbar vecka!

/ Christer

Hej allesammans!

Snart sluts historieboken kapitel år 2013.

Kawasaki vann efter lång väntan åter WSBK med Tom Sykes i sadeln. En mycket värdig mästare. Kul att Kawasaki hittat formen igen och åter bygger snabba hojar för racing. Sist de vann var väl med Scott Russel vill jag minnas, på en ZXR750, typ tidigt 90-tal.

Honda vann MotoGp med supertalangen Marc Marquez. En mycket spännande säsong med många olika ledare, Pedrosa, Lorenzo och slutligen Marquez.

Yamaha vann WSSP med Sam Lowes på en R6 från 2009! Lite coolt. Ett mycket bra team det ryska Yachnick Motorsport. Väl finansierat.

Här hemma fick äntligen Andreas Mårtensson vinna SM med sin Honda Fireblade! Jätteroligt och stort grattis till Mårtensson, som är en mycket värdig vinnare och dessutom en trevlig person.

Vad kan då tänkas hända under året 2014?

I WSBK tror jag Kawasaki fortsätter att vara den hetaste kandidaten för titeln. Främst för att teamet fortsätter oförändrat i sin uppsättning med chaffisar och personal.

Aprilia satsar på Melandri. En duktig förare, men jag tvivlar på kapaciteten att leverera tävling efter tävling med bra resultat.

Startfältet fylls ut med Suzuki, Honda, Ducati, MV Augusta och Buell, vilket naturligtvis är bra för klassen på sikt. Ser dock inte att dessa märken kommer att slåss om titeln 2014.

Vad avser MotoGp så räknar jag kallt med att det fortsätter vara samma trio som dominerar som detta år. Ingen verkar vara på riktigt samma superhöga talangfulla och uppoffrande nivå som Lorenzo, Pedrosa och Marquez. Dessa tre förare är helt fantastiska vad avser ambitionsnivå och vilja att prestera. Om nu dessutom Pedrosa kunde käka lite taggtråd innan varje tävling och vara riktigt förbannad så är han mycket svår att slå, även för Marquez och Lorenzo. Det visade han absolut tävlingen efter Aragon när Marquez fällt honom med påkörningen där kabeln till sensorn för antispinnsystemet gick av. Så bra som Pedrosa körde följande helg behöver han köra varje helg då Lorenzo är ett klockverk som bara tickar på och levererar varvtider med dödande precision.

Rossi…… ja, nu är det lite upp till bevis för honom. Han är fortfarande snabb. Men räcker han längre till idag? Det är frågan. Han vann på Assen i år, men detta för att den övriga trion saknades eller var skadade. Annars är han fyra, slagen med 5-6 sekunder under ett race och då håller det inte.

Ducati verkar för övrigt ha det svårt att få till det med sin hoj. Den har aldrig riktigt varit bra och det är väl egentligen bara Stoner som lyckats köra den snabbt. Detta gjorde han för att han hade förmågan att köra runt problemen med en dålig motorcykel, vilket även visar vilken stor förare Stoner var/är! Kanske är han den främste av dem alla?!

Skulle mycket gärna se honom göra comeback och vara med och störa trion som idag dominerar.

Racingen här hemma i Sverige vet jag inte riktigt vad som sker med? Det känns som den sedan länge pågående utförsbacken med minskat antal utövare och publik och klasser, bara fortsätter. Vet inte vart lösningen skulle kunna finnas, men jag lovar att jag skall dra mitt strå till stacken i alla fall 😉

Licensen är betald och klar!

Vi ses där ute på racerbanorna 2014! 🙂

Slutligen önskar jag er alla

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

/ Christer

Er förare i Roadracing

Svarade alldeles nyss på en enkät angående svensk roadracing och dess situation den befinner sig i.

Det kan nog inte finnas en enda förare, utövare, arrangör, banägare som idag är nöjd med hur det ser ut med svensk racing. Startfälten är smärtsamt klent tilltagna med ytterst få deltagare i alla klasser. Sporten lyser med sin frånvaro utav kända affischnamn och dragplåster som skulle kunna få publik att strömma till.

Ytterst få tappra utomstående kommer för att heja fram utövarna en helg. Dessa som väl dyker upp är nog minst lika stora fanatiker till grenen Roadracing som utövarna själva är.

Detta är smärtsamt, då sporten är den av mig ansedd som den främsta, coolaste mest inlevelseattraherande sport som finns.

Varför är det så uselt idag?

Naturligtvis är det den världsekonomiska situationen som är den främsta anledningen. Utan tvekan!

Utövarna har inte tröttnat och tappat intresset för att istället ägna sig åt schack eller annat lika spännande!

Det är problematiken med att kunna jaga in kapital för att utöva sporten som är huvudproblemet.

Naturligtvis kommer det sig utav att företagen inte vågar tro på framtiden i den turbulenta omvärld vi lever i just nu. Ingen vågar satsa långsiktigt och blicka framåt.

Det första som det dras in på är ju förstås sponsring / marknadsföring när tron på framtiden sviktar. Här kan man spara…… kortsiktigt förstås……. och det är tyvärr det som styr världen just nu. Det finns ingen framtid längre bort i horisonten än tre månader när nästa kvartalsrapport kommer.

Att bygga något som skall ge avkastning åratal bort eller decennier bort är en svunnen tid och det känns tveksamt om det någonsin kommer satsas på så lång sikt igen.

Vad göra då?

Om arrangörer, banägare och Svemo tillsammans med förare skulle kunna enas om klasser och serier är en nödvändig början.

Publik och utövare behöver känna igen sig från tävling till tävling. Det bör se likadant ut med tidsschema och klasser för att publiken skall lockas. Vi är ju trots allt vanedjur som behöver kontinuitet i livet.

När detta är bestämt så behöver reglemente och antal klasser, varv, upplägg spikas.

Skall det vara ett kval och två korta race, eller två kval ett långt race osv.

När allt detta börjar bli klart, då finns en röd tråd för alla att följa.

Arrangören vet hur upplägget ser ut. Banägaren vet förutsättningarna och utövarna vet hur de skall planera och tävla.

Först nu kan man som utövare få åtminstone en rimligare möjlighet att kunna åka ut och presentera något slags upplägg till nästa säsong hos tilltänkta sponsorer.

Jag vet personligen själv hur svårt det är att i tid åka ut till sponsorer och inte själv veta om det finns någon serie nästa år, eller hur den eventuellt ser ut och vart eller om den kommer att exponeras medialt i TV, radio, webben eller liknande.

Gick det att bringa klarhet i dessa parametrar så skulle man som utövare åtminstone ha starka kort på handen vid ett besök hos samarbetspartners. Sedan gäller det bara att övertyga dem om att satsa på dig/sporten som ett bra alternativ för företaget. Antingen som reklam, marknadsföring eller personalvård, event.

Jag är helt övertygad om att det sitter ett antal roadracingförare hemma i stugorna som mår skit och inte annat vill än att åter igen klä på sig skinnstället och dra ned hjälmen över hornen och ge sig ut för att jaga nästa skalp på banan!

Då tror jag även att folket börjar komma tillbaka till banorna för att beskåda spektaklet som sker.

Vi hoppas nu alla att många andra förare svarat på enkäten och att den beaktas av berörda parter och inte bara blir en enkät för enkätens skull och därefter kastas.

Ha en underbar dag!

/ Er förare Christer Miinin #55

Så var en underbart trevlig helg till ända.
Som jag tidigare skrev om mitt problem med att beskåda racing på plats live så måste jag konstatera att jag överlevde uppdraget och kom starkare ur den 😉

Det var helt enkelt en kanonhelg på Nurburgring med bra väder och underhållande racing, samt den typen av människor omkring mig som jag trivs med. Excentriska, nördiga och enormt insnöade på en sak i livet. Alla var där för sina stora hjärtan för roadracing. Fantastiskt!

Men vi börjar med resan dit!

Startade upp min KTM Adventure 990, nyservad och fin här hemma i Degerfors.
Drog iväg genom Sveriges mittersta delar neröver med destination Köpenhamn.

Ett av mina andra stora intressen är ju som ni vet UE och militärhistoria, så naturligtvis hade jag en rutt som innehöll vissa strategiska utvalda platser som en gång i tiden betytt mycket för vårt lands försvar. Kanske någon plats fortfarande är aktiv, jag hoppas det, men tror inte det längre. Har sett förfallet i fd Krigsmakten och bara en smula återstår av vårt stolta försvar.

Otterbäcken passerades naturligtvis. Ligger inte långt hemifrån mig och här fanns en gång i tiden en viktig punkt för vårt försvar. Via Vänern kunde man gå in med bränsle i hamnen och förse de landbaserade fordonen med drivmedel för vidare transporter i vårt land via de många Koncentreringsvägar som finns i vårt land.
Det är vägar som skall användas vid mobilisering och transporter till och från fronter i händelse av krig. Eller rättare sagt, var tänkta att användas när vårt försvar var ett invasionsförsvar. Idag är det bara riktat mot kuppförsvar på en plats i vårt land, med förmåga att störa i max en vecka!

Så var det inte på det ljuva 80-90-talet. Då kunde vi försvara hela landet långsiktigt mot fienden och vi hade närmare en miljon människor vi kunde mobilisera om det värsta skulle inträffa.

Tillbaks till Otterbäcken i nutid.
De tidigare oljecisternerna var rostiga och håller på att avvecklas. De går samma öde till mötes som 48 andra av våra tidigare 52 oljeberg/depåer som funnits i syfte att ha egen reserv i händelse av krig, kris, konflikt, naturkatastrof.

Med lite vemod i blicken drog jag vidare söderöver längs 26.an. Igenom Skövde.
Gladdes lite över att detta regemente fortfarande lever och utbildar soldater.
Vidare förbi Tidaholm och Mullsjö. För den ovetande så finns det många spår av militärhistoria i dessa trakter och inte bara en högriskanstalt för Kriminalvården.

Jag snurrade runt lite på små grusvägar och fann det ena intressanta objektet efte det andra och kände pulsen stiga lite. Satt ned i ett skyddsvärn och drömde mig tillbaka till åren när detta var på riktigt.
Att vara placerad som soldat med sin K-pist M-45 eller AK-4 och stå här, gömd i skogen och vakta förråd som ingen obehörig skulle komma i närheten utav. Mmm, vad mysigt!

Upp på hojen igen, ut på den viktiga krigslänken söderut som heter E4. En fin motorväg som kan frakta stora mängder militärafordon i snabb takt, helst norrut som förstärkning från Europa.

Innan Värnamo svängde jag naturligtvis förbi Krigsflygfältet i Hagshult och gladdes åt att det fortfarande är ett av våra få kvarvarande aktiva sådana. Skyddsobjektsskyltarna finns på plats och man ser att terrängen hålls efter. Bra!

Vidare på färden söderöver satt jag och flinade lite för mig själv över de gigantiska asfalterade områden som finns kring några av de rastställen och bensinmackar. Gemene man har säkert aldrig tänkt den tanken vad syftet skulle vara i ofred och likabra är väl det. Men lite skoj att leka med tanken att dessa koncentreringsplatser skulle användas för att tanka trupptransporter och mängder av soldater skulle få sina magar fyllde och kanske några minuters vila, innan vidare färd någonstans till någon front som behöver förstärkas/försvaras.

Betalstationen passerades och ut på Öresundsbron. En fantastisk utsikt över Öresund. En härlig sträcka.

Min vän Henrik och hans vän Flemming möttes upp och nu var vi tre knuttar på vår resa mot vår destination.

Färjan mellan Rödbyhavn och Puttgarden nyttjades och sedan var det full gas mot Hamburg som gällde. Min KTM kämpade på fint och milen avlöste varandra i snabb takt.

Nya mindre landsvägar utforskades strax norr om Hamburg och beslut togs att inte köra alls något mer på Autobahn, då trafiken var tät.

Vår första natt tillbringades på ett hotell i en by utanför Soltau. Trevligt ställe och god mat. Dessutom var vi inte alls långt ifrån ett av Tysklands största militära övningsområden där NATO över frekvent och även svenska soldater tidvis får besöka för att träna sina färdigheter. ( Våra hemliga NATO-förbindelser )

Nästa dag fortsatte vi färden och jag och Flemming hade funnit ut att vi delade intresset militärhistoria också! Henrik fick finna sig i att vårt nästa mål var en damm som engelsmännen sprängde under 2.a världskriget. Det var ett viktigt strategiskt mål, en anläggning som försåg stora delar av området med ström.

Som alltid när man besöker en plats med stort historiskt värde, så ryser man i kroppen och känner de historiska vingslagen. Här satt vi och tog en bit mat medan vi tittade ut över sjön och dammen som en gång i tiden bombades sönder.

Engelsmännen använde en typ av bomb som de släppte på låg höjd och som sedan studsade på vattnet några gånger tills den träffade dammen och exploderade. Detta uppdrag var enormt riskfyllt med flygning på låg höjd i svår terräng. Men eftersom tidigare uppdrag hade misslyckats så fann man ingen annan lösning för att slå ut denna damm.

Full av mat och adrenalin drog vi vidare igen.

Min KTM var utrustad med TOMTOM gps, Henriks med en GARMIN-gps och Flemming utan något utav dem. Därför körde Henrik först och Flemming direkt därefter, så ifall vi kom ifrån varandra så skulle vi ändå hitta fram.

Och mycket riktigt. Ca 12 mil innan Nurburg tappade vi kontakten i den täta trafiken genom några byar. Jag körde efter min navigator och Henrik efter sin.
Dessa bägge hade lite olika idéer om hur man snabbast skulle ta sig till slutmålet.

Vi var nu på helt olika vägar. Jag för mig själv någonstans på små små kurviga vägar i ett underbart landskap och Henrik och Flemming någon annanstans.

Efter lite mobilkommunikation beslöt vi att köra vidare på egen hand och stråla samman framme vid målet.

Jag vann!!

World Superbike Nurburgring

När jag går omkring i en motordepå känner jag mig alltid upprymd, fylld av glädje och möjligheter. På något sätt känns det som det är här jag hör hemma. Allt känns naturligt och faller på plats. Jag trivs i den tillvaron.

Vi stod och kikade på träningarna och njöt av farten och ljudet från alla hojar i de olika klasserna.
Det jag förundrades lite över var hur mycket Motek-elektroniken i Supersport 600cc hojarna arbetar för att förhindra hjulspinn. Att Superbike motorcyklarnas elektroniska hjälpmedel arbetar oavbrutet är naturligt då dessa hojar kanske har kring 210-220hk, till skillnad mot ca 140hk i en 600cc.
Men det är underbart att stå och lyssna till de motorer som försöker yla ut sin effekt men ständigt begränsas att leva ut till fullo av misständningar i elektroniken.

Jag kunde nu på egen hand se och följa de stackars Ducati förarna, bland annat Carlos Checa. Ena året vinner han VM för att nästa vara bland de sista i fältet.
Allt pga den nya hojen Panigale. Man riktigt såg hur Checa fick överköra sin motorcykel hela tiden för att kunna prestera. Spåren missades pga extremt sena inbromsningar. De fina linjer som han normalt kör var inte alls så fina att betrakta då han ständigt fick köra med för hög ingångshastighet i böjarna för att få med sig farten som han saknar rakt fram.

Ducatin lider av för lite effekt. Checa säger själv att det kan saknas upp till 20km/h i toppfart på vissa banor! Det är helt åt helvete om man vill slåss om topplaceringar.

Under Superpole kom en kraftig regnskur. Då bevisades att Panigale har ett chassie som svänger och fungerar. Här har du ingen nytta av det effektövertaget som de övriga hojarna har.
Badovini, Checas teamkamrat visade också att med sin Poleposition så fungerar Ducatin i vått före.
Dessvärre hade Checa kvalat på 18.e plats så han fick inte möjlighet att visa sina färdigheter i regnet.

Något annat som fick mig att drömma mig bort var Davis och Melandris BMW S1000RR hojar.
Att sitta och beskåda dessa skapelser på banan, hanterandes av chaufförer med denna kaliber var……… intressant.

Jag fick ju för ett år sedan möjligheten att i tidningen BIKEs regi prova just dessa hojar på Misano i Italien, så jag vet ju vilka resurser och egenskaper de innehar.

Tävlingsdagen kom och gick.
Det var bra och underhållande racing, tyvärr med lite för mycket krascher och rödflaggor. Dessutom förundras jag över hur många motorer Team Pedercini Kawasaki kan spränga sönder under en säsong?
De verkar vara allt annat än tillförlitliga hos det teamet!

Denna gång orsakade dessutom just en sådan sprängning att olja fyllde banan och funktionärer stod och sov och missade detta, som i sin tur bidrog till att både Jonathan Rea och Leon Camier totalskrotade sina hojar och slog sig själva både blåa och gula i kraschen. Riktigt dåligt funktionärsarbete i landet där “ordnung must sein”!

Hemresan var egentligen inget annat än en lång transportsträcka på Autobahn och motorvägar. Nu var det bara full gas som gällde, inte så mycket se på landskap och natur.

Måndagens sista etapp var för mig 1050km lång då jag vaknade till ett kraftigt regnväder på morgonen. Här fanns inte så mycket annat att göra än att stänga av hjärnan och förlita sig till att Rukkas GoreTexkläder håller tätt.

Det tog mig 9,5 timmar att köra denna sträcka, inklusive ett färjestopp på en timme, samt fyra tankstopp. Så snittfarten blev rätt okej ändå 😉

Tror jag förstår varför jag älskar att köra Endurance………
( Man sitter timme efter timme och bara gasar med full koncentration och vet att man skall fortsätta göra så i ytterligare en massa timmar. Det är underbart! )

Avslutningsvis här hemma så är planerna i full gång för framtiden.

Vi ses därute framöver 🙂

Kram / Christer
Er förare……..

Börjar med att gratulera två klara vinnare i SM-serien 2013, trots att två heat fortfarande återstår av serien.

I 600cc klassen vill jag gratulera Bäcklund för fantastiska framsteg i sina unga år.
Han kör moget och klokt och jag hoppas verkligen att killen får hjälp och uppbackning framöver och kan utvecklas vidare utomlands snarast.

I min favoritklass Superbike vill jag äntligen gratulera Andreas Mårtensson.
Satan vad kul att han äntligen fick vinna här hemma och skrivas in i SVEMOS historiebok över vinnare i kungaklassen.
Andreas är snabb och klok som människa och chaufför, men har haft mycket otur vilket tidigare hindrat honom från mästerskapstitel. Men nu är han med som vinnare – skitkul!

Om ni trott att jag tröttnat och glömt bort allt vad racing heter så tror ni fel!
Den låga som brinner för racing kommer aldrig att slockna eller kunna ersättas med annat.
Som för så många andra handlar det bara om problemet med cash!

Racing är inte billigt, har så aldrig varit heller.
Det är en ständig kamp med blod svett och tårar för att nå sina mål. De flesta orkar inte med denna realitet och ger upp trots enorm talang, andra hittar genvägar och “snabba cash” och faller på ett eller annat sätt sedan ned från pedestalen, innan resultaten på banan kommer.

Jag har länge kämpat i denna värld och gråtit många tårar varje nytt år när jag insett att jag återigen misslyckats med att dra ihop de stålar som krävs för att göra en seriös satsning och kunna vara med och slåss om mästerskapstitlar, hemma eller utomlands. Men, lågan brinner fortfarande lika stark och har inte mattats det minsta trots att år har passerats och hårfärgen hunnit med att blekas en aning.

Vi lever till låns på denna jord och vi vet inte hur länge tiden lånats ut för just mig/dig som individ och det stärker mig i min tro att vi alla har ett kall eller uppgift att förvalta. Utan att Gud eller någon annat taliban eller Mohamedan tillbeds inser jag att mitt hjärta fortsätter att brinna för motorcykelracing varje dag. Eller lider också för den delen när möjligheten fråntas mig för att utöva det jag brinner för.

Nästa vecka skall jag dra på Worldsuperbike i Tyskland för att inspireras ytterligare och känna kroppen fyllas med ADHD, DAMP och alla möjliga andra endorfiner som förhoppningsvis kommer göra situationen helt ohållbar för mig utan racing.
Jag kommer att må så mycket skit efter en sådan helg så det bara kan jämföras med ett flerårigt drogberoende hos en heroinist som inte fått sin dos.

Kanske kommer detta helvete att driva mig till vansinne eller till att nå mina mål igen?! Jag vet inte vilket, men jag måste bara prova.
Länge nog har jag undvikit allt tittande på racing på plats Live, just för att jag mår så jävla dåligt då. Skakar i kroppen, magen rasar samman och pulsen är oregelbunden.
Min omgivning tror mig knappas när jag nämner hur dåligt jag kan må, förutom de som sett mig i denna stund. Fråga dem!

Om planen går vägen så kommer viljan återigen att flytta berg.

Att åter få stå på startlinjen och känna adrenalinet i kroppen, nervositeten skapa gäspningar precis innan start. Fullt fokus och hat mot mina konkurrenter bredvid mig på startlinjen. Känna pulsen slå och viljan att vinna som överträffar allt annat.
Det är verkligen bara då man lever!

Jag vill börja leva igen………

Det var åter igen dags att förnya motorparken lite.

Länge och väl har jag suktat och trånat efter en riktigt användbar äventyrshoj som går att bruka för de flesta av de upptåg som ploppar upp i skallen mest hela tiden.

Kriterierna är vitt varierande. Alltifrån en kortare tur till “byn” för att ta en fika med polarna, till drömsemester på traktorstigar i Sibirien.

Genom mitt arbete på tidningen BIKE har jag haft förmånen att testa de flesta på marknaden förekommande motorcykeltyper. Där är jag lyckligt lottad och samlar på mig fakta om allt som rör sig på två hjul.

I flera år har jag ansett att den bästa motorcykeln för de ändamål jag drömmer om är KTM 990 Adventure.

Så ser den ut! Här i standardutförande just hemkommen från MC-handlaren. ( som för övrigt råkade förlora SM-titeln i SBK 2005 mot just bloggförfattaren 😉 )
Inom kort kommer hojen vara utrustad med GPS och toppbox.

Varför just denna hoj undrar säkert ett antal av er när jag som racerförare borde tråna efter den senaste Ducati Panigale eller BMW HP4 eller dyl?

Jo, därför att varken Ducatin eller BMW.n ger någon som helst tillfredsställelse för mig att bruka på landsvägar i vårat land!
Vägarna är katastrof när det gäller beskaffenhet med tjälskott, hål, gropar, spår, försjunkningar mm. Att där köra med en för övrigt underbar skapelse som ex BMW eller Ducati är bara en plåga och som att kasta päron till svin.

Om jag bara skulle ägna mig åt körning på bana genom träning eller tävling så hade valet lätt fallit på någon av dessa alternativ, men som trogen “gatåkare” som kan tillbringa femton timmar i sadeln en lördag på upptäcktsfärd någonstans i vårt avlånga land, så funkar det inte med sporthoj.

Däremot blir KTM 990 Adventure en dröm att ha med sig när man skall ut och utforska världen!
Jag sitter avslappnat, den har en rätt okej motor som inbjuder till bus när det behövs ( vilket är ofta ). Den har stora hjul som enkelt sväljer tjälskott och ojämnheter och får mig att behålla glädje och fokus på mitt uppdrag för dagen.

När asfalten tar slut och ersätts med grus, så ökar bara leendet ännu mera och feta långa sladdar avlöser varandra under resans gång.
Om någon försöker avbryta framfarten genom att sätta upp en bom på vägen så kör man bara runt den i skogen eller diket och fortsätter att hävda allemansrättens fantastiska egenskap och människans fria vilja.

Ibland har man som mål att hitta objekt som kanske inte alltid vill sig hittas och då kan det vara skönt att vara utvilad när man kliver av för att utforska och ibland även fotografera ( om det inte råder fotoförbud enl Skyddslagen ).
Då kan man enkelt bara plocka av sig hjälm och ta fram kamera ur toppboxen som man naturligtvis utrustat denna typ av hoj med. Sedan kan man glatt skutta runt i buskarna några minuter eller timmar och drömma sig bort in i konspirationernas värld.

Ett fint utflyktsmål som absolut var värt mödan och besväret 🙂

Omaha Beach, landstigningen, Dagen-D, andra världskrigets slut! Här stormade allierade trupper fram i mängder. Ofantligt många strök med redan på stranden, men kriget tog slut!

Det enda lilla smolket i bägaren med valet av hoj är när det kommer till banåkning och varvtider runt Gelleråsen. Här erkänner jag att det blir svårt att köra riktigt snabbt och få den där maximala känslan av banåkning.
Lyckligtvis jobbar jag med BIKE och det ger mig ändå förutsättningen för banåkning med sporthoj då det behövs.

Den eller de gånger som banåkning skall ske så sker det ändå på en Ducati Panigale, BMW HP4, Aprilia RSV Factory eller dyl hoj, gjord för ändamålet och jag fortsätter ändå leva drömmen…….

Hoppas att ni andra också förverkligar det ni drömmer om…..

Kram på er!!

/ Christer

Nedan! Senaste numret av BIKE som finns i butik nu! Här finns utförligt reportage från vår resa till Normandie och Omaha Beach! Mycket läsvärt och spännande med poliser inblandat……

Youtube verkar vara ett bra ställe att marknadsföra sig själv eller sina produkter.
Tänkte försöka hänga på den trenden lite framöver, då jag främst gillar att åka motorcykel och ha kul. För det andra är jag gudomligt trött på att ha dåligt minne och glömma det jag varit med om. Slutligen när jag väl har använt mig utav apparatur för att hjälpa till att minnas det jag gjort, så hittar jag aldrig det inspelade äventyret. Antingen inte filen, eller ibland inte ens datorn där filen kan tänkas ligga.

Men här kommer Youtube in…….
När jag väl kommit underfund med hur man laddar upp filmer på detta bibliotek så känns det som att jag vart jag än i världen befinner mig har tillgång till mitt eget material. Under förutsättning att det finns anslutningsmöjlighet till molnet…… där allt ligger.

Och den möjligheten har man ju alltid?!
Jag utgår i alla fall från det.

Jag provar med att lägga upp ett par klipp från en underbar söndagsutflykt tillsammans med min vän David. En strålande solskensdag med fågelkvitter, snö och 98-oktan i tanken.

En promenadkörning i parken……

http://www.youtube.com/watch?v=QgVRhiVD1VY

Följa John på stigen…….

http://www.youtube.com/watch?v=4xG2GfP8aSI

Ha en skön dag!

/ Christer

Dags att göra lite reklam för min arbetsgivare BIKE. Det är ju den bästa MC-tidningen vi har i detta land och därför vill jag bara passa på att marknadsföra den även på denna sida.

Första bilden.
Några härligt underbara dagar på Motorland Aragon i Spanien. Alla nya sporthojar skall testas och utvärderas. Tufft och krävande arbete, som dock ger så mycket energi tillbaka.

Bild 2:
Fin sommarkväll med fart och fläkt i bild. Efter timmars letande finner vi till slut en naturskön plats som funkar för oss knuttar samt fotografens kritiska kriterier.

Bild 3:
En härlig gruppbild från Aragon. Samma test. Detta är ett av de svåraste momenten som finns när det gäller fotografering. Köra i ca 80 km/h liggandes precis intill varandra utan utrymme för minsta misstag och hålla konstant hastighet. Kan säga att det aldrig lyckas på första försöket!

Bild 4:
Drömmarnas bild. Precis så jag känner även i detta ögonblick. Drömma sig bort från snö och kyla till något fantastiskt!

Bild 5:
Gotland Ring. Två dagars testande med Gixxer 750 och Ducati 848. Solsken, slitet gummi, adrenalin och full gas! Förväntan är stor hos chaffisarna på väg mot leksakerna.

/ Christer
Testförare och skribent på BIKE