Racing bloggen

Hej,

Vill upplysa er om att det startats en ny blogg här på sidan!
Den heter resebloggen Atlas och går att finna på startsidan och sedan klicka sig vidare på. Eller också surfar man in direkt på resebloggen.miinin.se.

Lite UE, äventyr, semestrar och väldans massa fina bilder utlovas.

Bloggarna kommer studsa mellan himmel och jord med kameran som förevigande redskap.

Mer än så tänker jag inte skriva här utan ber er bara söka er vidare till Resebloggen istället för färska bilder och texter.

Varmt välkomna!

Hej på er!

Jag satt länge och funderade över vad ämnets titel skulle vara. Det har med innehållet att göra men även tidsaspekten sedan mitt senaste inlägg här på bloggen.

Så det fick helt enkelt bli REKORD.

Rekord i att inte ha uppdaterat en enda gång på över ett års tid! Det är rekord i skandal.

Sist skrev jag att jag skulle börja jobba på tidningen Bike som testchef. Där har jag nu jobbat i över ett år som lycklig anställd. Fantastiskt vad tiden går snabbt när man har kul! Och det är precis vad jag har på arbetet.

Jag kör motorcykel och skriver. Två saker som jag älskar.

Hittills i år har jag kört över 3000 mil på två hjul. De flesta milen här hemma i Sverige, men rätt många mil utomlands också. Både på bana och slingriga vägar runtom i Europa och även övriga världen. Några av de länder jag har besökt under året är Tyskland, Spanien, Gran Canaria och Qatar.

Motorcyklar som testats är allt från 54 hästkrafter slöa till 326 hästkrafter starka tingestar. Helt fantastiskt! Aldrig har jag varit ledsen. Att få göra det man brinner mest för i livet är rätt få förunnat och jag älskar verkligen varje ny dag som jag får fortsätta leva drömmen.

Ett annat REKORD som också slagits är………..

Att jag åter ska köra lite tävlingar under 2016! Det är kanske inte ett rekord i sig, men för mig är det ett rekord ur den aspekten att jag aldrig tidigare har haft planer klara så här tidigt på säsongen!

Tidigare har jag i panik varit igång i februari som tidigast, men oftast senare ändå.

Nu är planen redan klar och hojen inhandlad och de flesta av tillbehören hemkomna.

Det är REKORD!

Om ni undrar vad jag ska köra för något så säger jag det nu. Det blir Nordic Bott-serien som jag tävlade i 2011 senast. Då med KTM RC8, under 2016 med DUCATI PANIGALE 1299 S.
Det blir en ny spännande utmaning som jag brinner för. Jag har aldrig tidigare tävlat med en Ducati och nu är jag mycket spänd att få kasta benen över hojen och komma igång. Jag kommer att köra tillsammans med Patrik Carvall (BMW S1000RR) med stöd från Bike Trollhättan. Tillsammans ska vi inte bara tävla mot varandra utan även försöka köra ifrån alla andra konkurrenter!

Varför Ducati kanske någon undrar?

Därför att jag blev helt förälskad i hojen när jag fick möjlighet att köra den i ett test som vi gjorde med tidningen. Den fångade min uppmärksamhet och själ så till den milda grad.

Ni kommer att känna igen mig även framöver då jag naturligtvis fortsätter köra med #55! (Jag har aldrig tävlat med något annat startnummer.)

För att inte denna sida ska glömmas bort eller somna in så är min plan att regelbundet skriva om hur det går med förberedelser och så småningom även tävlandet på denna blogg. Ska även försöka vara flitig med uppdateringar med bildmaterial.

Så välkomna in framöver och följ det nya kapitlet i mitt tävlande 🙂

Till dess önskar jag er alla en riktigt fortsatt trevlig december och så småningom jul!

Kram

Er förare #55
Christer Miinin

Matchande färg på transportfordonet och nya tävlingsredskapet!

På måndag börjar en ny verklighet för min person!

För att säkerställa så att inte någon råkar missuppfatta och få för sig att jag är en person som fått allt serverat på ett silverfat, så vill jag klargöra detta här.

Redan för 18 år sedan kämpade jag i regn och rusk, från tidig morgon till sen kväll med att köra fram och tillbaka, gång efter annan, med att prova hjälmar.

Mikrofonen i örat skavde som satan, vilket jag naturligtvis inte vågade tala om för någon i tron att jag var blödig. Skinnstället var genomblött redan efter fem minuter och det återstod ungefär 16 timmar av dagens test.

Jag gillade läget och bara njöt av den möjligheten jag getts. Helt underbart!

Därefter har jag åtskilliga gånger svettats, frusit som attan, nästan omkommit av köld, vurpat rejält för att testa gränserna, våndats av tristess genom europa på väg söderut.

Men allt detta har jag innerst inne känt som ett kall och det jag brinner för att göra.

Mitt liv har sedan tre års ålder bestått av tvåhjuliga fordon och motorcyklar och det är det som ger mig livsglädjen än idag.

När jag haft det tufft på jobbet och spytt galla över mina kollegor, så har en tur med motorcykeln varit befrielsen och batteriladdningen för själen.

Aldrig någonsin har jag hittat något annat komplement eller ersättning till detta fantastiska fordon, som kan ge mig så enormt mycket tillbaka. Det finns inte!

De meriter jag erhållit på tävlingsbanorna runtom i världen är väl nog så mycket bevis för detta!

Några SM-titlar i RR, tävla på Suzuka 8h i Japan, kämpa på Isle of Man och inte minst alla de timmar jag kämpat i Endurance VM. Allt för att jag brinner för motorcyklar.

På måndag den 1 december når jag efter 18 år mitt mål.

Jag ersätter min taxibil i Karlskoga, Degerfors och tjatandet med onyktra kunder, mot att åter igen på heltid ta på mig hjälmen tidigt på morgon i plus fem grader och köra hela dagen i vätan och kölden till sena kvällen. Allt för att ni läsare skall få en rättvis bedömning av de produkter som testas.

I fortsättningen finner ni mig som testchef och journalist på tidningen BIKE. Men jag lovar att fortsätta skriva även på denna blogg framöver.

Racingen har jag inte heller tappat intresset för och kanske går det att kombinera?!

Ha en alldeles underbar helg!

/ Christer

Er testchef på Bike

Lite nyheter från dagens ( torsdag 4/9-14 ) lokala tidningar Karlskoga Tidning och Kuriren.

En bild innan finalkörningen!

En efterlängtad pokal! Äntligen 🙂

Det blev alltså bästa kvaltid, seger i första heatet, seger i heat nummer två och avslutningsvis en seger i finalen!

Ett roligt upplägg där identiska motorcyklar används ( KTM tillhandahåller dem ), likvärdiga däck på alla hojar och exakt samma inställningar.

Sedan körs själva tävlingarna på 4 varv i speedwayformat där inga misstag tillåts om man skall kunna vinna. Bra för publiken och intensiva race!

Kan vara framtidens melodi!

/ Christer

I fredags och lördags deltog jag i ett nytt koncept på Gelleråsen Motorbana som heter KTM Challenge. Här skulle vi åtta deltagare köra på den nya korta slingan med en kilometers längd i heat om 4 varv mot varandra i ett upplägg som liknar speedways upplägg. Alla mot alla fyra i taget och sedan en B-final och en A-final.

Alla körde med motorcyklar som KTM tillhandahöll åt oss förare. Modellen var KTM 690 Superduke R, med lite mindre modifikationer som avgassystem av öppnare sort. Dessutom hade alla hojar samma däcksort och fabrikat. Alltså upplagt för ett skojigt event.

Det skojiga under fredagen var att på den första träningen åkte jag ut tillsammans med förare som Cralle Lindholm, Håkan Olsson, Lasse Carlbark och Martin Johansson. Inget konstigt i min värld! Alla är namn och personer som jag känner och har haft samtida tävlingskarriärer mot.
Det enda lilla kruxet var att dessa ovan nämnda herrar skulle tävla i klassen Race of Legends på samma motorcyklar som oss andra. Men här var tydligen inte jag någon legend ännu 😉

Mike Luff som är pappa för denna satsning och försök till framtida tävlingsform ropade och skrek på mig och ville svartflagga mig för att jag körde i fel klass! Men, för mig var det ju enkelt. Det var ju i princip de enda personerna jag kände igen och därav kändes det bekvämt att åka ut tillsammans med dessa “Legender”.

Till slut blev allt utrett och jag fick möta och träffa dem jag skulle tävla emot.
Det var nu jag blev svettig på riktigt! Shit! Unga taggade och talangfulla pojkar och flickor i sina bästa år kring 20-strecket. Hur fan hamnade jag bland dessa talanger? En avdankad gammal gubbe vars kropp lider av smärtor varje morgon den tvingas kliva upp. Hjärtat slog verkligen dubbelslag nu. Detta började kännas blodigt allvar istället för lek.

Lukas Bäckström, Robert Gull, Pontus Duerlund, Felicia Wedell, Aurore Milton, Alex Persson och Jesper Pellijeff. Ugh! Nervöst! Hade gärna krigat och kört över Martin och Cralle eller Lasse och Håkan på banan utan att blinka, men här kunde jag ju bli utklassad och utskrattad som den vilsne farfar från landet!

Lördagen kom och heaten avklarades allteftersom. Spänningen släppte och alltmer gillade jag alla dessa ynglingar. Supertrevliga och proffsiga och hemskt duktiga på att köra hoj.
Men till min stora förvåning och glädje så hade jag vaknat på rätt sida efter en sömnlös natt med mardrömmar och fann mig snabbt tillrätta på KTM.en. Detta hjälpte mig tillsammans med viss erfarenhet utav hojåkning i alla former, bland annat som testchaufför i denna tidning, att kvalificera mig till A-final!
Mina placeringar genom heaten blev 2.a, 1,a, 2,a och 2,a och alltså en A-final.

Hur hårt skulle jag våga satsa nu!? Ville ju inte gärna riskera att fälla någon av dem i ett dumt försök att ta mig förbi, var tanken innan start.
När starten gick var tanken totalt bortblåst! Hornen växte ut genom hjälmen och redan på andra varvet attackerade jag från tredje plats på första och missade naturligvis hela kurvan och hamnade istället fyra.
På skiten igen och bet ihop och skrek finska mindre lämpliga vokabulär i hjälmen som inte lämpar sig i skrift. Jag blev sist i heatet slagen med 2 hundra delar från 3.e platsen och mindre än 0,8 från vinnaren.
Kul som attan! Lyckades med bedriften att sätta helgens näst snabbaste varv med dessa 690.or och kände mig rätt stolt faktiskt. Kanske tyckte inte ungdomarna att jag var alltför grå gammal farfar från landet efter detta?!
Hur som helst så var de alla så väluppfostrade att de inte sa något rakt ut i alla fall och visade respekt för äldre, vilket gladde mig 😉

Det var lördagen det! En helt fantastisk dag som jag önskar jag kunde ha fler utav……

Nu kommer söndagen som inte blev riktigt lika glamourös.

Till den 20 minuter korta fria träningen hade jag förändrat massvis på hojen för att chansa på att få till ett stadigare chassie. Hela balansen var omställd och dessutom hade jag chansat på att byta däcksfabrikat till denna dag. Detta eftersom de tidigare däcken jag kört på inte verkade lira i harmoni med hojens elektronik och uppbyggnad.

Ut på träningen några varv för att känna hur det kändes. In igen och titta på varvtiderna samtidigt som jag smälte intrycken som hojen förmedlat mig. Den kändes helt annorlunda och fantastiskt mycket stadigare. Precis den känslan jag eftersträvat. Jag var supernöjd med chansningen och kände mig inte alls orolig inför kvalet då jag rent utav hade tredje snabbast tid på den fria träningen! Långt över förväntan!

Till kvalet såg jag till att komma tidigt ut på banan för att få några fria varv som jag kunde känna mig för utan trafik för att sedan kunna börja höja tempot och satsa för bra kvaltider.

Så långt var taktiken bra.
Men, här tog söndagen slut!

På mitt tredje varv bromsar jag in i Tröskurvan, släpper upp och börjar svänga in i böjen för att möta apex. Plötsligt hör jag en smäll samtidigt som jag ovetandes om vad som sker ligger på backen och kanar. Jag blir påkörd bakifrån av en konkurrent som troligtvis bromsat på sig och därmed torpederar mig.
Hojen och jag hamnar i sandfållan. Jag oskadd och full av adrenalin. Skriker på flaggvakterna att hjälpa mig upp igen för att köra vidare.
De vänliga själarna som jobbar på posteringen springer fram och hjälper mig upp med hojen. Och då ser jag att det är rido! Game Over!

Motorkåpan trasig, läcker olja, mosat avgassystem, fotpinne saknas och kraftigt hack i bakfälgen.
Inget som går att laga på kort varsel.

Dagen tog slut där.
Allt det förväntansfulla som fanns där med comebacken och hojens utveckling och en kamp om pallplacering blev kattskit!

Suck, nu snart 36 timmar senare är jag fortfarande så oerhört besviken på att jag aldrig fick chansen att visa vad jag brinner för och varför. Ville så gärna köra på min hemmabana inför mina vänner och bekanta, både närstående och tillresta från längre avstånd. Ahh, suck!

Och som om inte detta vore nog så jobbigt att hantera så kraschar min gode vän Jonte Balsvik rejält och får åka ambulans från banan. Läs mer om hans äventyr på hans blogg här på BIKE.

Det blev ingen lyckad dag för BIKE och dess chaufförer i söndags. Två skrotade hojar och trista reparationer framöver.

Jag önskar att jag nu kunde säga att nu kan det bara gå bättre framöver, men jag vet med åren att det faktiskt inte behöver stämma alls. Det kan gå ännu mer åt helvete…. 😉

Slutligen vill jag ändå tacka alla fantastiska människor som jag åter träffat i depån. Både gamla ansikten jag saknat, men även nya trevliga bekantskaper som jag gärna fortsätter träffa runt om i depåerna i Sverige.

Tack även till alla fantastiska funktionärer som sliter för att vi ska få leka av oss på banan. Och till min fantastiska motorförening KMF och dess personal. Sist men inte minst även tack till Mike Luff för att han vågar testa nya projekt för att öka intresset för racingen i landet.

Tack alla!

Kram
Er förare Christer Miinin #55 i SBK