Så var en underbart trevlig helg till ända.
Som jag tidigare skrev om mitt problem med att beskåda racing på plats live så måste jag konstatera att jag överlevde uppdraget och kom starkare ur den 😉
Det var helt enkelt en kanonhelg på Nurburgring med bra väder och underhållande racing, samt den typen av människor omkring mig som jag trivs med. Excentriska, nördiga och enormt insnöade på en sak i livet. Alla var där för sina stora hjärtan för roadracing. Fantastiskt!
Men vi börjar med resan dit!
Startade upp min KTM Adventure 990, nyservad och fin här hemma i Degerfors.
Drog iväg genom Sveriges mittersta delar neröver med destination Köpenhamn.
Ett av mina andra stora intressen är ju som ni vet UE och militärhistoria, så naturligtvis hade jag en rutt som innehöll vissa strategiska utvalda platser som en gång i tiden betytt mycket för vårt lands försvar. Kanske någon plats fortfarande är aktiv, jag hoppas det, men tror inte det längre. Har sett förfallet i fd Krigsmakten och bara en smula återstår av vårt stolta försvar.
Otterbäcken passerades naturligtvis. Ligger inte långt hemifrån mig och här fanns en gång i tiden en viktig punkt för vårt försvar. Via Vänern kunde man gå in med bränsle i hamnen och förse de landbaserade fordonen med drivmedel för vidare transporter i vårt land via de många Koncentreringsvägar som finns i vårt land.
Det är vägar som skall användas vid mobilisering och transporter till och från fronter i händelse av krig. Eller rättare sagt, var tänkta att användas när vårt försvar var ett invasionsförsvar. Idag är det bara riktat mot kuppförsvar på en plats i vårt land, med förmåga att störa i max en vecka!
Så var det inte på det ljuva 80-90-talet. Då kunde vi försvara hela landet långsiktigt mot fienden och vi hade närmare en miljon människor vi kunde mobilisera om det värsta skulle inträffa.
Tillbaks till Otterbäcken i nutid.
De tidigare oljecisternerna var rostiga och håller på att avvecklas. De går samma öde till mötes som 48 andra av våra tidigare 52 oljeberg/depåer som funnits i syfte att ha egen reserv i händelse av krig, kris, konflikt, naturkatastrof.
Med lite vemod i blicken drog jag vidare söderöver längs 26.an. Igenom Skövde.
Gladdes lite över att detta regemente fortfarande lever och utbildar soldater.
Vidare förbi Tidaholm och Mullsjö. För den ovetande så finns det många spår av militärhistoria i dessa trakter och inte bara en högriskanstalt för Kriminalvården.
Jag snurrade runt lite på små grusvägar och fann det ena intressanta objektet efte det andra och kände pulsen stiga lite. Satt ned i ett skyddsvärn och drömde mig tillbaka till åren när detta var på riktigt.
Att vara placerad som soldat med sin K-pist M-45 eller AK-4 och stå här, gömd i skogen och vakta förråd som ingen obehörig skulle komma i närheten utav. Mmm, vad mysigt!
Upp på hojen igen, ut på den viktiga krigslänken söderut som heter E4. En fin motorväg som kan frakta stora mängder militärafordon i snabb takt, helst norrut som förstärkning från Europa.
Innan Värnamo svängde jag naturligtvis förbi Krigsflygfältet i Hagshult och gladdes åt att det fortfarande är ett av våra få kvarvarande aktiva sådana. Skyddsobjektsskyltarna finns på plats och man ser att terrängen hålls efter. Bra!
Vidare på färden söderöver satt jag och flinade lite för mig själv över de gigantiska asfalterade områden som finns kring några av de rastställen och bensinmackar. Gemene man har säkert aldrig tänkt den tanken vad syftet skulle vara i ofred och likabra är väl det. Men lite skoj att leka med tanken att dessa koncentreringsplatser skulle användas för att tanka trupptransporter och mängder av soldater skulle få sina magar fyllde och kanske några minuters vila, innan vidare färd någonstans till någon front som behöver förstärkas/försvaras.
Betalstationen passerades och ut på Öresundsbron. En fantastisk utsikt över Öresund. En härlig sträcka.
Min vän Henrik och hans vän Flemming möttes upp och nu var vi tre knuttar på vår resa mot vår destination.
Färjan mellan Rödbyhavn och Puttgarden nyttjades och sedan var det full gas mot Hamburg som gällde. Min KTM kämpade på fint och milen avlöste varandra i snabb takt.
Nya mindre landsvägar utforskades strax norr om Hamburg och beslut togs att inte köra alls något mer på Autobahn, då trafiken var tät.
Vår första natt tillbringades på ett hotell i en by utanför Soltau. Trevligt ställe och god mat. Dessutom var vi inte alls långt ifrån ett av Tysklands största militära övningsområden där NATO över frekvent och även svenska soldater tidvis får besöka för att träna sina färdigheter. ( Våra hemliga NATO-förbindelser )
Nästa dag fortsatte vi färden och jag och Flemming hade funnit ut att vi delade intresset militärhistoria också! Henrik fick finna sig i att vårt nästa mål var en damm som engelsmännen sprängde under 2.a världskriget. Det var ett viktigt strategiskt mål, en anläggning som försåg stora delar av området med ström.
Som alltid när man besöker en plats med stort historiskt värde, så ryser man i kroppen och känner de historiska vingslagen. Här satt vi och tog en bit mat medan vi tittade ut över sjön och dammen som en gång i tiden bombades sönder.
Engelsmännen använde en typ av bomb som de släppte på låg höjd och som sedan studsade på vattnet några gånger tills den träffade dammen och exploderade. Detta uppdrag var enormt riskfyllt med flygning på låg höjd i svår terräng. Men eftersom tidigare uppdrag hade misslyckats så fann man ingen annan lösning för att slå ut denna damm.
Full av mat och adrenalin drog vi vidare igen.
Min KTM var utrustad med TOMTOM gps, Henriks med en GARMIN-gps och Flemming utan något utav dem. Därför körde Henrik först och Flemming direkt därefter, så ifall vi kom ifrån varandra så skulle vi ändå hitta fram.
Och mycket riktigt. Ca 12 mil innan Nurburg tappade vi kontakten i den täta trafiken genom några byar. Jag körde efter min navigator och Henrik efter sin.
Dessa bägge hade lite olika idéer om hur man snabbast skulle ta sig till slutmålet.
Vi var nu på helt olika vägar. Jag för mig själv någonstans på små små kurviga vägar i ett underbart landskap och Henrik och Flemming någon annanstans.
Efter lite mobilkommunikation beslöt vi att köra vidare på egen hand och stråla samman framme vid målet.
Jag vann!!
World Superbike Nurburgring
När jag går omkring i en motordepå känner jag mig alltid upprymd, fylld av glädje och möjligheter. På något sätt känns det som det är här jag hör hemma. Allt känns naturligt och faller på plats. Jag trivs i den tillvaron.
Vi stod och kikade på träningarna och njöt av farten och ljudet från alla hojar i de olika klasserna.
Det jag förundrades lite över var hur mycket Motek-elektroniken i Supersport 600cc hojarna arbetar för att förhindra hjulspinn. Att Superbike motorcyklarnas elektroniska hjälpmedel arbetar oavbrutet är naturligt då dessa hojar kanske har kring 210-220hk, till skillnad mot ca 140hk i en 600cc.
Men det är underbart att stå och lyssna till de motorer som försöker yla ut sin effekt men ständigt begränsas att leva ut till fullo av misständningar i elektroniken.
Jag kunde nu på egen hand se och följa de stackars Ducati förarna, bland annat Carlos Checa. Ena året vinner han VM för att nästa vara bland de sista i fältet.
Allt pga den nya hojen Panigale. Man riktigt såg hur Checa fick överköra sin motorcykel hela tiden för att kunna prestera. Spåren missades pga extremt sena inbromsningar. De fina linjer som han normalt kör var inte alls så fina att betrakta då han ständigt fick köra med för hög ingångshastighet i böjarna för att få med sig farten som han saknar rakt fram.
Ducatin lider av för lite effekt. Checa säger själv att det kan saknas upp till 20km/h i toppfart på vissa banor! Det är helt åt helvete om man vill slåss om topplaceringar.
Under Superpole kom en kraftig regnskur. Då bevisades att Panigale har ett chassie som svänger och fungerar. Här har du ingen nytta av det effektövertaget som de övriga hojarna har.
Badovini, Checas teamkamrat visade också att med sin Poleposition så fungerar Ducatin i vått före.
Dessvärre hade Checa kvalat på 18.e plats så han fick inte möjlighet att visa sina färdigheter i regnet.
Något annat som fick mig att drömma mig bort var Davis och Melandris BMW S1000RR hojar.
Att sitta och beskåda dessa skapelser på banan, hanterandes av chaufförer med denna kaliber var……… intressant.
Jag fick ju för ett år sedan möjligheten att i tidningen BIKEs regi prova just dessa hojar på Misano i Italien, så jag vet ju vilka resurser och egenskaper de innehar.
Tävlingsdagen kom och gick.
Det var bra och underhållande racing, tyvärr med lite för mycket krascher och rödflaggor. Dessutom förundras jag över hur många motorer Team Pedercini Kawasaki kan spränga sönder under en säsong?
De verkar vara allt annat än tillförlitliga hos det teamet!
Denna gång orsakade dessutom just en sådan sprängning att olja fyllde banan och funktionärer stod och sov och missade detta, som i sin tur bidrog till att både Jonathan Rea och Leon Camier totalskrotade sina hojar och slog sig själva både blåa och gula i kraschen. Riktigt dåligt funktionärsarbete i landet där “ordnung must sein”!
Hemresan var egentligen inget annat än en lång transportsträcka på Autobahn och motorvägar. Nu var det bara full gas som gällde, inte så mycket se på landskap och natur.
Måndagens sista etapp var för mig 1050km lång då jag vaknade till ett kraftigt regnväder på morgonen. Här fanns inte så mycket annat att göra än att stänga av hjärnan och förlita sig till att Rukkas GoreTexkläder håller tätt.
Det tog mig 9,5 timmar att köra denna sträcka, inklusive ett färjestopp på en timme, samt fyra tankstopp. Så snittfarten blev rätt okej ändå 😉
Tror jag förstår varför jag älskar att köra Endurance………
( Man sitter timme efter timme och bara gasar med full koncentration och vet att man skall fortsätta göra så i ytterligare en massa timmar. Det är underbart! )
Avslutningsvis här hemma så är planerna i full gång för framtiden.
Vi ses därute framöver 🙂
Kram / Christer
Er förare……..
