Dear.
My first race on the Isle of Man is over! It was the 6 laps superbike race today. The start were delayed about 2 hours waiting for sunshine and drying up the course.
On my first lap I really took it easy to be sure not to fall off or crash in those damp spots around the track. On the second one I started to go and after that I tried to find a rythm for rest of the laps. Even when the sun shine on the asphalt there were some really tricky parts where it was damp for all the 2 hours of racing, so you had to ride smart and always think where you were.
It was fun to ride and I had no incidents at all, my only problem still is the frontend on the bike, but now I don´t care any longer to ask my mechanics to solve the problem. I can try and have fun out on the track and ride as quickly as possible with what I got. Anyway, I am not gonna win races this time so I better enjoy the event instead. Oh, almost forgot. I think i were 43rd or something in the race and I improved my laptimes 115 mph at two times.
Cheers / Christer
Hej.
Nu har jag kört mitt första race på Isle of Man. Superbike tävlingen med sina 6 varv kördes under dagen, med en mindre försening på 2 timmar i väntan på att dimman skulle lätta och solen börja lysa upp tillvaron.
Racet gick helt problemfritt för egen del. Startade väldigt lugnt hela första varvet för att lära mig vilka partier som var fuktiga efter gårdagens och nattens regnande. Sedan ökade jag takten och fann en rytm att köra i resten av tävlingen. Inga konstigheter någonstans utan ett fint flyt ledde till en förbättrad varvtid på 115 mph och slutligen en 43 plats ( tror jag ). Med tanke på de problem jag haft hela veckan och fortsätter att ha så känns det inte galet alls. Upplevelsen är enorm det går inte att sticka under stol med. Helt grymt att fara fram mellan hus o murar i närmare 300 km/h på vissa partier, eller med nedlägg och trottoarkanter på 4 ans växel i 180 km/h. Även om känslan att vinna är obeskrivlig och ger välbehag så är inte detta så långt ifrån den känslan. Man känner onekligen att man lever och ruset i kroppen är extremt. Livsglädje!!
Snygga bakhjulsåkningar kunde jag kosta på mig varje varv ut ur Ramsey. Det står så mycket folk där och de vill ju se något som är fränt även om man inte heter John McGuiness. ( Han vann förståss och satte dessutom nytt banrekord. Grattis! )
En mängd hoppbilder borde det blivit också och några av dem med styrfladder som hette duga innan cykeln rätade upp sig och man växlade upp till högsta växeln.
Imorgon är det dags igen för ett nytt race och nu blir det bara till att dricka vätska och äta mat och börja förbereda sig för det!
Ha en trevlig afton vänner!
Kram på er alla / Christer
