Börjar med att gratulera två klara vinnare i SM-serien 2013, trots att två heat fortfarande återstår av serien.

I 600cc klassen vill jag gratulera Bäcklund för fantastiska framsteg i sina unga år.
Han kör moget och klokt och jag hoppas verkligen att killen får hjälp och uppbackning framöver och kan utvecklas vidare utomlands snarast.


I min favoritklass Superbike vill jag äntligen gratulera Andreas Mårtensson.
Satan vad kul att han äntligen fick vinna här hemma och skrivas in i SVEMOS historiebok över vinnare i kungaklassen.
Andreas är snabb och klok som människa och chaufför, men har haft mycket otur vilket tidigare hindrat honom från mästerskapstitel. Men nu är han med som vinnare – skitkul!


Om ni trott att jag tröttnat och glömt bort allt vad racing heter så tror ni fel!
Den låga som brinner för racing kommer aldrig att slockna eller kunna ersättas med annat.
Som för så många andra handlar det bara om problemet med cash!

Racing är inte billigt, har så aldrig varit heller.
Det är en ständig kamp med blod svett och tårar för att nå sina mål. De flesta orkar inte med denna realitet och ger upp trots enorm talang, andra hittar genvägar och “snabba cash” och faller på ett eller annat sätt sedan ned från pedestalen, innan resultaten på banan kommer.

Jag har länge kämpat i denna värld och gråtit många tårar varje nytt år när jag insett att jag återigen misslyckats med att dra ihop de stålar som krävs för att göra en seriös satsning och kunna vara med och slåss om mästerskapstitlar, hemma eller utomlands. Men, lågan brinner fortfarande lika stark och har inte mattats det minsta trots att år har passerats och hårfärgen hunnit med att blekas en aning.

Vi lever till låns på denna jord och vi vet inte hur länge tiden lånats ut för just mig/dig som individ och det stärker mig i min tro att vi alla har ett kall eller uppgift att förvalta. Utan att Gud eller någon annat taliban eller Mohamedan tillbeds inser jag att mitt hjärta fortsätter att brinna för motorcykelracing varje dag. Eller lider också för den delen när möjligheten fråntas mig för att utöva det jag brinner för.

Nästa vecka skall jag dra på Worldsuperbike i Tyskland för att inspireras ytterligare och känna kroppen fyllas med ADHD, DAMP och alla möjliga andra endorfiner som förhoppningsvis kommer göra situationen helt ohållbar för mig utan racing.
Jag kommer att må så mycket skit efter en sådan helg så det bara kan jämföras med ett flerårigt drogberoende hos en heroinist som inte fått sin dos.

Kanske kommer detta helvete att driva mig till vansinne eller till att nå mina mål igen?! Jag vet inte vilket, men jag måste bara prova.
Länge nog har jag undvikit allt tittande på racing på plats Live, just för att jag mår så jävla dåligt då. Skakar i kroppen, magen rasar samman och pulsen är oregelbunden.
Min omgivning tror mig knappas när jag nämner hur dåligt jag kan må, förutom de som sett mig i denna stund. Fråga dem!

Om planen går vägen så kommer viljan återigen att flytta berg.

Att åter få stå på startlinjen och känna adrenalinet i kroppen, nervositeten skapa gäspningar precis innan start. Fullt fokus och hat mot mina konkurrenter bredvid mig på startlinjen. Känna pulsen slå och viljan att vinna som överträffar allt annat.
Det är verkligen bara då man lever!

Jag vill börja leva igen………