Att vara eller inte vara………… det var vad som gällde inför finalen i NordicBoTT på Knutstorp.
Kriget, kampen eller kalla det vad ni vill var mellan mig och Roger Palmer om silvret i mästerskapet.

Som ni vet sedan tidigare så gillar jag inte att förlora och nu stod det helt plötsligt mycket på spel. Att åka hem till byhålan och tillbringa hela hösten och vintern med ett nederlag i kriget fanns inte på kartan. Här gällde att mobilisera alla krafter och finna krigslist för att gå segrande ur kampen.

Sagt och gjort for jag och min högra hand Eilert ned till Knutstorp helgen innan för att tjuvträna några varv och bli bekant med banan som jag inte kört på sedan 2007.
Vetskapen av att den standardmotorcykel jag förfogar över på slagfältet inte riktigt räcker till mot det italienska pansaret när det gäller effekt, bringade fram denna strategi. Om jag får köra några varv extra kanske det kan kompensera det som annars saknas.

Redan på väg ned till slagfältet kändes spänningen i luften och jag vibrerade av adrenalin. Skitkul. Har saknat detta hela säsongen. Att med liv och död gå in för en viktig uppgift där nederlag inte accepteras. Av någon underlig anledning mår jag bra och presterar därefter när jag får kniven mot strupen och det blir verklighet.

Fredagen bjöd på regn hela dagen.
Men, nu skall ni höra. Vad spelar regn för någon roll?! Från första varvet laddade jag järnet och pressade fullt med min österrikiska krigsmaskin. Att jag var blöt märkte jag inte ens utav. Bara pumpande adrenalin i venerna.
Länge var jag snabbast i kvalet! Men i slutskedet passerade Per G mig och jag fick starta tvåa. Roger var trea.

Starten gick och jag kom iväg tvåa. Roger trea. Per först. Inledningsvis körde jag lugnt och fann lite rytm innan jag byggde upp självförtroende och krigslist. Men då hade Roger redan hunnit passera mig. Jag bet ihop och tillsammans jagade vi ikapp Per och följde honom. Folk kraschade till höger och vänster i det vanskliga föret och flera gånger var SafetyCar ute.
När tre varv återstod var planen klar. Mitt enda ställe att hugga kniven i fienden var inbromsningen till hästskon, efter backen. Någon annanstans hade jag inte en chans med mitt motorsvagare krigsvapen.
På nästsista varvet kommer attacken. Följer Roger uppför backen, viker något mer åt höger, tar innerspår, bromsar senare och säkrar kurvan före min kombatant. Därefter ger jag stumt och använder hela min erfarenhetsbank för att hålla fienden bakom mig och inte ge honom tillfälle att hugga tillbaka.
Jag blir tvåa i racet, slagen med 2 sekunder av Per och Roger slutar trea precis bakom mig.
Ett resultat som jag är oerhört nöjd med och som får mig att fundera över varför jag inte krigat likt detta innan?!

Hursomhelst, nu har jag 5 poäng tillgodo inför sista heatet denna säsong.
Min analytiska hjärna räknar snabbt ut att om Roger vinner sista heatet och jag kommer tvåa, så vinner han på samma antal poäng som mig, men med fler segrar.
Alltså inte ett alternativ. Nu gäller det att njuta av fredagens stridsseger och andas in de positiva vibbarna och sedan käka taggtråd och ladda inför den sista striden.

På lördagen sken solen från blå himmel.
Atmosfären var laddad. Enligt mina vänner såg man redan på långt håll vart mina tankar var och blicken var bergsfast. Här fanns inga utrymmen för vänskap, kärlek eller omtanke. Bara vinna eller stupa med fanan högt gällde.

Starten gick och jag kom iväg trea. Roger tvåa och Per först igen. Per drog iväg i högt tempo och jag fick panik över att se avståndet öka till honom trots att kampen egentligen endast stod mellan mig och Roger.
På tredje varvet lyckas jag köra om Roger nedför backen och sätter upp ett tempo som är mycket högt för att om möjligt jaga in Per. Här hade min hjärna endast ett mål. Jaga ikapp och fånga in och passera för seger.
Sakta men säkert krympte avståndet mellan oss samtidigt som avståndet bak till Roger växte. +5. +8. +12. +16 sekunder. Visst såg jag informationen och kunde kanske ha slagit av på takten för att säkert ta mig i mål och vinna kampen oss emellan, men det var inte ett alternativ just då. Mitt mål var framför mig. Det var den skalpen jag jagade.
Som närmast var jag 0,5 sekunder ifrån Per, men slutligen blev jag ändå slagen och tvåa. Någon varvning borde jag ha gjort snabbare, men jag vill absolut inte skylla ifrån mig på något utan är bara nöjd över att ha satt press på Per så han fick kämpa hela vägen in i mål.
Roger blev slutligen fyra, då Alex Lind tog sig förbi honom.
Detta krig var om möjligt något som jag var ännu mer nöjd med än det första. Förmågan finns kvar. Att kunna fokusera och prestera under press som jag själv skapar. Underbart!

I övrigt var det en fantastisk helg med så mycket goa glada människor runtomkring. Resultaten speglar nog en hel del av välbefinnandet som erhölls under helgen.

Naturligtvis vill jag som alltid tacka alla som är med och hjälper till. Ni är helt underbart fantastiska och får mig att må så bra!!!! TACK!!!

En slutlig andra plats i serien var lite mer än jag hade förväntat mig i comebacken.
Trots frånvaro från de svenska banorna sedan 2005 så fann jag mig snabbt tillrätta igen och den nya motorcykeln som var min vapendragare under året kom jag alltmer överens med ju längre säsongen gick.

Nu njuter jag och teamet av detta en period och sedan ser vi vad vi skall gå ut i för krig nästa år 🙂

Stort TACK till alla fans som besökt oss under året! Ni värmer!

Kram på er alla.

/ Christer