Solen stekte från klarblå himmel när vi rullade av färjan i Tallinn. Passet låg lätt åtkomligt i fickan för uppvisning i tullen. Men till min stora förvåning fanns där inga Kalashnikovförsedda vakter som med iskall blick och stenansikte synade oss från topp till tå, istället ekade det tomt och det vara bara att köra igenom och vidare ut i stadstrafiken.
Vi navigerade oss ut genom stan och vidare mot E20, riktning österut mot Narva. Den första etappen skulle vi ta som en ren transport utan sidoutflykter.
Det blev spikrak motorväg i bästa tänkbara skick de första 10 milen österut. Tänk om våra svenska vägar kunde vara närmelsevis så bra i skick som denna! Det var inte ett tjälskott eller spårbildning någonstans. I flera mil satt jag och förundrades över detta och kom slutligen fram till att nästan 60 års indoktrinering i ett socialistiskt Sverige har fått oss att tro att vi lever i en drömvärld vida överlägsen allt annat på jorden.
Sanningen med utbyggt bra vägnät ligger nog i att Sovjetunionen under sin tid behövde flytta trupper snabbt och i stora mängder kors och tvärs i Baltikum, då dessa länder bildade den yttersta försvarslinjen mot det hemska NATO. Alltså var det där som i alla andra länder med starkt militärt styre att vägar byggdes efter normer som inte bara skulle klara av någon enstaka Saab eller Volvo, utan ett helt pansarregemente i snabb förflyttning.
Vid infarten till Narvastad fann vi en lämplig Statoilmack att stanna till vid och fylla på både bränsle till hojar och oss själva. Dricka och glass svalkade oss något i den 30 gradiga värme som rådde.
Vi körde in i staden och kryssade runt gata upp och gata ned och överallt såg vi 50-60 tals betong hyreshus som både var befolkade och halvt sönderfallna. Människor följde oss skeptiskt med blicken vart vi än körde. Det var allt annat än behaglig känsla. Naturligtvis åkte vi fram till gränsposteringen mot Ryssland och iakttog på håll tullarnas systematiska genomsökningar av alla handlingar och fordon. Det verkade inte gå direkt snabbt att passera den gränskontrollen.
Jag kan inte låta bli att fascineras av byggnader i förfall. Det är något exotiskt och spännande eller kanske just mystiken som gör hela grejen. Under de timmar som vi snurrade runt i staden där många krig utspelats under Sveriges storhetstid och de bägge världskrigen blev jag helt upprymd av känslor. Det gjorde mig så liten att glatt gasa omkring på en hoj på platsen där så många stupat och så många ligger begravda efter att ha kämpat för sin sak och tro och levt under vidriga förhållanden med kulor vinande kring sig.
När vi körde ut ur Narva och fortsatte längs floden norrut som även bildar gräns mot Ryssland. Längs hela sträckan kantades vägen av mer eller mindre igenväxta gamla krigskyrkogårdar. Det var monument från de stora slag som hållits kring Narva. Ryska kyrkogårdar, tyska sådana och monument med stridsvagnar och gravstenar i långa rader. Mörkrets krafter har onekligen härskat över denna plats.
Längst ut vid kusten vid Finska viken kom vi till staden Narva-Joesuu som verkade vara en semesterort med flertal Spaanläggningar och stora hotellkomplex. Längs stranden som vid tillfället var överbelagd med glada badgäster, blandades dessutom enorma nybyggda inhägnade lyxvillor ägda av ”entreprenörer” och oligarker, med fallfärdiga ruckel som inte klarar ännu en höststorm. Det är svårt för hjärnan att ta till sig dessa kast mellan ofantlig rikedom och total ekonomisk missär. Att världen inte är rättvis och aldrig varit det heller fick vi ständigt uppleva under turen.
Kvällningen började sakta göra sig påmind och vi hade fortfarande 17 mil kvar att köra innan vi skulle nå etappmålet för dagen som var universitetsstaden Tartu längs den östra mellersta delen av Estland.
Vi kryssade på mindre asfalterade vägar och körde efter Tomtoms föreslagna rutt vidare söderöver.
När kvällen kom och solen gick i moln passerades den tidigare Sovjetiska flygbasen för det strategiska bombflyget som ligger precis norr om staden Tartu. Här ifrån opererade Warszawapakten sitt bombflyg mot Nato. Basen är enorm än idag med en landningsbana på 3km och tillhörande taxibanor och uppställningsplatser. Dock är den övergiven för flygändamål och används som skrotupplag, timmerupplag och annat skräp som samlats och övergivits under årens lopp.
Ett fint hotell hittades centralt i staden i närheten av floden som rinner genom staden och ett gott kvällsmål med mat inmundigades likaså denna varma sommarkväll.
Att Tartu var en universitetsstad som grundats redan 1632 kunde man snabbt räkna ut med tanke på antalet yngre människor som rörde sig ute. Det visade sig vara det största och viktigaste universitetet i Estland med närmare 10.000 studenter.
Tyvärr vet jag inte historiken för denna ovan ståtliga gris som så glatt står på torget och blickar ned på de små människorna som passerar.
