God morgon.

Sitter här i presscentrat igen. Lugn och skön morgonstund. Sitter och blickar ut över banan och skyn och till min glädje ser det ut att spricka upp och bli fint idag igen. Förhoppningsvis blåser det mindre också idag än tidigare.

Igårkväll hade vi natträning i en timme och gissa vad som sker?! Jodå, jag far ut med hojen och skall testa de förändringar som gjorts till passet. Kommer två varv igen innan det börjar bli oroligt i bakändan. Är det däcket igen? Gasar på lite på nytt men håller på att vingla av banan. Cruisar i maklig takt tillbaka till depån och ser genast att hjulaxeln än en gång sitter lös. Jag sparkar på hojen och skäller på mekarna och går och ut ur depåboxen för att lugna mig en sväng.
I 10 år har jag tävlat och aldrig tidigare varit med om dessa mycket farliga incidenter och nu händer samma sak två gånger under samma dag. Det är katastrof.
När jag lugnat mig lite återvänder jag till depån igen och frågar teamchefen varför detta sker på nytt och vad som är problemet. Det är en av fälgarna som är dåligt. Men varför i hela friden hamnade samma fälg på hojen igen frågar jag? Det kunde han inte svara på. Några minuter senare kommer en av mekanikerna och ber mig tusen gånger om ursäkt. Det var han som felat och nu hade han kastat den fälgen.

Vi tränar vidare. Ändringarna vi gjort är inte till det bättre och jag får avsluta natträningen med ytterligare några varv. Är faktiskt lite skraj då det sladdar bak igen. Så för säkerhetskull åker jag förbi i depån och får konstaterat att allt är okej men att bakdäcket är nästan helt slut. Bra, då vet jag i alla fall att det inte är mekaniska fel på hojen och fortsätter. Sladdar runt i några varv och konstaterar att greppet är helt värdelöst.
På väg in i depån hoppar plötsligt en hare ut precis framför mig. Hinner i princip inte göra något alls, men han klarar sig med en hårsmån från att bli överkörd.

Så vad kan man säga om gårdagen egentligen? Ja, om det finns eller fanns en Gud där ute så var det tydligen inte min dag igår att lämna in. Två krascher klarade jag mig ifrån som kunde blivit rätt otäcka och en hare fick skutta vidare med hjärtat i halsgropen hem till sin familj och berätta om idioterna på två hjul som stört hans fridfulla matletande.

Idag återstår ytterligare ett kval och jag hoppas jag snabbt finner mig tillrätta igen och kan prestera det jag önskar. Vore skönt med en sådan bekräftelse inför tävlingen.

Under eftermiddagen hann jag med och ta en promenad i omgivningen och centrum av Oschersleben. Det fascinerar mig enormt att gå omkring och se förfallna byggnader och tänka mig in i hur det sett ut en gång i tiden. Detta är ju dessutom forna DDR vilket både syns och märks när man är ute och går. Jag pratade med en tysk gentleman om sammanslagningen av Tyskland och skillnaderna mellan öst och väst och han menade att mentaliteten kommer det att ta ett par generationer till innan den försvinner hos de forna östtyskarna.
Jag fann ett kvarter som mer eller mindre var igenbommat och blev naturligtvis tvungen att hoppa över staketet och kliva in på det området. Här satt säkert ett stort gäng människor och jobbade för Stasi med att övervaka grannar och vänner och bokföra deras leverne och kontakter. Det är både skrämmande och intressant att så skedde fram till 1989! Kanske sker övervakning även idag, men då är den nog på samma nivå som i övriga länder som exempelvis Sverige. Vem vet, kanske finner vi register någon gång där det är väl dokumenterat vilka vi umgåtts med och vad vi gjort under vår livstid? Mmmmm, spännande…

Nu önskar jag er en riktigt trevlig helg hemma i sommarvärmen!

/ Christer