En tidig aprildag 1997. Årets första riktiga motorcykeltur tillsammans med några kompisar. Luften var fortfarande kylig och asfalten kall, solens strålar orkade inte riktigt värma och ersätta kallt med varmt.

Som kalvar som springer ut på grönbete efter en pinsamt lång väntan på att livet åter skall ta fart, var vi lika gasglada och förväntansfulla på att åter få nyttja motorcyklarnas häftiga effekt och kurvtagningsförmåga.

Jag med min brutalt fräna Honda CBR 929 Fireblade, kompisen med sin Ducati Senna. Det var vi som var “racerförarna”. Sedan var övriga gänget med mer humana Suzuki GSX 1100 E och Suzuki Katana. Inga racermaskiner för vägen, men riktigt vassa hojar för gata ändock.

Efter att ha värmt upp oss med kaffe och kaka i den ljuvliga staden Nora med de tre gummorna på marken, så var det dags att dra hemöver igen mot Degerfors.

En fantastisk specialsträcka för knuttar längs sjön utanför Gyttorp, vidare över höjderna kring Karlsdal och ner i Karlskoga, för att via sjön Möckelns östra strand färdas vidare mot byhålan Degerfors.

Kompisen var mer taggad än mig inledningsvis och fick ett försprång i tävlingen hemöver. Jag hamnade bakom några bilar som jag inte ville köra om hur vårdslöst som helst utan väntade på rätt tillfälle för att snyggt dra om dem på bakhjulet.

Vid badplatsen i Gyttorp och efterföljande högerkurva fanns inte friktion nog för det slitna framdäcket i förhållande till den kalla asfalten och motorcykeln med mig kraschade. Vi kanade rakt över vägbanan ned i diket på andra sidan vägen, där motorcykeln lyckades träffa någon avloppsbrunn så våldsamt så tanken sprang läck och bensin sprutade överallt. Naturligtvis kortslöts något batteri också av den smäll som erhölls. Så som ni nu förstår så blev det en fin valborgsbrasa av hela skiten också.

Själv lyckades jag oskadd kravla upp ur det leriga diket och beskåda spektaklet utan att kunna göra annat än att ta mobiltelefonen ur innerfickan i skinnstället och ringa räddningstjänst.

Den Firebladen blev onekligen en uppbrunnen Fireblade. Vill minnas att det enda som återstod när brandkåren väl kom var lite av plåttanken och motorblocket. Fälgar hade smällt av värme och aluminiumram likaså.

Det var efter denna lilla olycka som jag tog mitt livs viktiga beslut!

Inte att lugna ned mig med gasandet, för det går inte.( Är säkert någon bokstavskombination som inte fanns uppfunnen på min tid som orsakar detta begär av spänning och fara. )

Istället fattade jag det underbara beslutet att börja tävla i roadracing! Att få köra av mig på banan istället för i trafiken.

Det är det överlägset klokaste beslutet jag tagit hittills. Eller vadå hittills? Kommer inte kunna fatta något annat klokare beslut än det………

Förutom att göra comeback igen på racerbanan och återuppta tävlandet i roadracing!

Har jag då slutat att krascha? Ja, faktiskt. På landsvägen i alla fall.

Dock sker det på bana lite då och då. Men inte så farligt trots allt. Sedan 1998 när jag tog licensen och började, fram till 2012 när jag tävlade senast har det inte hunnit bli mer än 42 krascher. Och det är statistiskt lite i sammanhangen. Det finns faktiskt förare som kraschar mer än 20 gånger per år! Min statistik säger ca 3 krascher per år och säsong.

Det är först när man är nära att krascha och ligger på gränsen som man verkligen lever. Allt annat är en transportsträcka i livet.

Hoppas att vi ses på MC-mässan i Göteborg den 24-26 januari!

Finns lite på g som kanske hinner avslöjas där……..

Ha en underbar vecka!

/ Christer