Den 7 november 2012 kom då beskedet som vi fans inte väntat på! Massimilliano Biaggi, kallad Max, lägger hjälmen på hyllan och slutar som professionell racerförare.
Han ger sig med sin fantastiska karriär när han står på toppen och blickar ut över alla andra kämpar som inte riktigt nått dit han står.

Personligen är jag uppriktigt ledsen över att mista en person som Max från världsscenen. Jag grät nästan sist när han försvann ett år, då han fick kicken från MotoGP 2005 och tog ett år av vila innan han hamnade i World SBK. Därefter förgyllde han oss fans med sina fantastiska körningar på Suzuki, Ducati och senast nu Aprilia.

Jag kommer aldrig glömma 1998 när han gör sin debut och entre i GP500 klassen på en privatsatsande Honda tillsammans med gurun Erv Kanemoto.
I premiärtävlingen på Suzuka i Japan var han en rookie och ingen förväntade sig något speciellt utav den 4-faldige världsmästaren från 250-klassen. I alla fall inte i premiärtävlingen. Det fanns ju redan en Gud som hette Michael Doohan som länge dominerat klassen fullständigt, ungefär som Lawson, Rainey hade gjort några år tidigare och som en viss Vale Rossi kom att göra senare.

I det sista kvalet inför tävlingen slår Biaggi till med sin helvita Honda NSR500 och sätter nytt varvrekord för motorcyklar. Vill minnas att han förbättrade tidigare rekord med över en sekund till något som 2.06,9 ungefär. ( Allt detta är hämtat från mitt minne, så ha gärna överseende med det då åren sätter spår :- )
Det var helt grymt iaf! Jag minns hur jag satt hos min vän Eilert i morgonottan tillsammans med 8 andra av de raceintresserade vännerna. Sedvanligt käkade vi smörgåstårta och följde alla race Live, oavsett tidpunkt på dygnet! ( Det var tiden innan Playfunktioner och inspelningsbara hårddiskar på parabolmottagarna )
Eurosport hade nog nyss tagit över sändningarna från tidigare Screensportkanalen.

En hel värld satt och förundrades lite över vem denna Biaggi var?
Kanske hade inte jag heller den känslan fullt ut över hur duktig han egentligen var. Men efter de åren jag följt denna legend från 250-klassen så insåg jag att han var den främsta någonsin på att köra en motorcykel cleant och fint på racerbana. Hans mjuka körstil har jag inte sett någon annan kunna behärska än idag. Möjligtvis Lorenzo, årets världsmästare i MotoGp. Hans stil och behärskning i alla lägen påminner om Biaggis.

Under hela säsongen satt vi vänner tillsammans och följde Biaggis framfart. Det var tufft och han var den enda som rådde på Mich Doohan och satte press på honom om titeln. Det blev tillslut en andra plats i GP500 debuten det året och det var endast tack vare att han hade en olycklig krasch i näst sista tävlingen det året som Doohan kunde titulera sig mästare ännu en gång.

Därefter följde några år hos Honda, Yamaha och Honda igen innan han tyckte lite för mycket om politiken som råder i sporten och Honda gjorde sig av med honom.
Det är också något jag högaktar honom för! Att han precis som Casey Stoner säger att sporten suger rent politiskt och att något måste göras.

Han avslutade sin karriär där han börjat den 1992, hos Aprilia. På något sätt var och förblev Aprilia den familj som han trivdes hos och dem med honom. Det var ett slags symbios och harmoni och var naturligtvis en av anledningarna till att han vann 5 av sina 6 VM-titlar med just Aprilia.

Att han inte riktigt lyckades vinna någon GP500-titel eller MotoGp-titel tror jag just beror utav avsaknaden av harmoni och förståelse runt i kring honom. Han kom tvåa flera gånger i klassen och vann många tävlingar, men helheten fanns inte där och kanske inte heller förståelsen från team som han jobbade för. De kanske inte riktigt hann sätta sig in i hur han som person fungerade. Gnället och kritiken kom från den tävlingsmänniska han är och den perfektionist likaså. Istället uppfattades han kanske som en gnällspik och gavs inte riktigt det gehör som behövdes för att få de verktyg han behövde för att vinna.
Sporten hade länge varit bortskämda med “dårar” som Doohan, Schwantz mfl som kompenserade brister med att köra aggressivt och hårt istället för att nå resultat.
Biaggi hade nog inte den stilen, eller ville inte köra på det sättet. Det fungerade inte med hans silkeslena stil att köra en motorcykel som Doohan, Schwantz, Stoner, Capirossi mfl gjorde eller har gjort.

Slutligen, det jag kommer att sakna mest framöver är när Biaggi är i harmoni med hoj, sig själv, team och bana. I en sådan situation är han fullständigt ostoppbar och överlägsen. Utan dramatik kör han enkelt ifrån sitt motstånd, samtidigt som det ser löjligt lätt ut.

Tack Biaggi för alla underbara timmar du gett oss i sofforna och på plats runtom i världen under alla dessa år!

/ Christer