Dagen D var ofrånkommlig. Här fanns ingen återvändo. En veckas underbar semester var snart till ända. Mycket hade vi sett och varit med om och nu återstod endast en dag av vistelsen i Estland innan vi åter skulle med färjan från Tallinn tillbaka till Stockholm.

Inte ville vi missa de sista timmarna i detta paradis på jorden, så tidigt packade vi våra saker på hojarna och checkade ut från hotellet.
Vi bestämde oss för att dra på lite upptäcktsfärd längs nordkusten norr om Tallinn och sedan kryssa vidare österut längs Finska Viken.

Vi passerade en gammal övergiven militärbas som numera användes som skrot och sopupplag, samt bosatte de sämst bärgade medborgarna i stan. Eller om de var medborgare vet jag inte. Kanske saknar de uppehållstillstånd och medborgarskap? Fattigt värre var det iaf.
Vidare passerade vi radio/tv tornet som byggdes inför OS 1980 och stod klar precis innan.

Härefter drog vi iväg längs mindre byvägar ut mot kusten.
Jag först och Frendy strax bakom. Kurvigt och kuperat och trevlig motorcykelväg.
Först ser jag något skumt i buskarna till vänster ungefär 200 meter längre fram. Undrar lite över vad det kan vara? Tvekar lite, men behåller farten uppe.
Samtidigt som det går upp för mig vad det är så kliver han fram. Polisen med stort P. Nu reagerar hjärnan blixtsnabbt. Flera alternativ erbjuds övriga kroppen inom någon tiondels sekund. Stanna, vänd, dra järnet! Växla ned, gasa förbi!
Men det blir det minst spännande alternativet. Att stanna för polisen.
Med tanke på att vi var två och att jag inte visste hur Frendy skulle reagera så valde jag denna mycket riskabla lösning. Om jag hade dragit och kört ifrån polisen, så kanske inte min vän hade gjort samma sak och då hade det ändå kvittat. Eller också om vi dragit bägge två så hade vi kanske kört vilse och kommit ifrån varandra.
Dessutom var vi i fiendeland som vi inte kände utan och innan. Inte heller deras juridik och polisväsende, samt överhetens rättigheter mot eventuella förseelser som detta med hastighetsbegränsningar och överträdelser.

Polisen klev fram. Snackade en längre fras på Estniska. Jag stod som ett frågetecken och fattade ingenting. Han mörknade i blicken. English? Yes.
Han blev glad som satan. Drog lika lång fras igen på detta språk. Hans kollega stod kvar vid polisbilen i beredskap som om vi vore efterspanade och redo att dra precis när som helst.

-Du med hoj nr 1 har kört i 84 km/h och du med hoj nr 2 har kört i 83 km/h.
-Jaha?
-Vet ni inte att det är 50 km/h i hastighetsbegränsning här, därför att mycket barn rör sig här ute?
-Öhh, nej.

Shit. 34 km/h för snabbt. I Sverige hade detta inneburit problem med körkortsindragning mm. Hmm, undrar hur det funkar här?

-Erkänner ni brottet?
-Vet inte! Beror på alternativen.
-Det finns två alternativ. Ett enkelt och ett lite mer omständig. Vilket väljer ni?
-Det billigaste!
-Ok, följ med in i bilen du på hoj nr 1. Du på hoj nr 2, stannar kvar och väntar på din tur.

Varmt som satan var det även denna dag och jag svettades redan innan denna händelse. Inte svettades jag mindre nu i denna situtation i baksätet på en Estnisk polisbil med två konstaplar.

-Ok. Först av allt vill jag meddela att med den hastighet ni körde är straffbeloppet i böter maximum. 3800 Skr!

Shit. Det är ju lika dyrt som hemma i Sverige.

-Men, väljer ni att erkänna direkt och dessutom skriver under på att ni beklagar det ni gjort och lovar att aldrig mer bryta mot lagen i vårt land så får ni 90% rabatt som utlänningar.

I denna stund kändes det inte som vi hade mycket att välja på. Att skriva under nu direkt och få ett inbetalningskort och åka till banken och lösa in beloppet kändes som enklaste vägen.
Det andra alternativet hade varit att neka till allt och invänta advokat och låta domstol ta upp fallet och ändå förlora och dessutom få betala fullt pris, var aldrig något alternativ.
Dessutom blev jag påminnd om att polisen hittills aldrig förlorat ett sådant mål och framförallt inte när de var två stycken som vittnade.

Under tiden när jag satt de 45 minuterna i baksätet på bilen och väntade på pappersexercisen, frågade jag polisen om livet i Estland och yrket som sådant.
Han var mycket trevlig och svarade vänligast på frågorna och fann det som jag ser det mycket trevligt med turister som frågar honom om livet.
Med facit i hand visade det sig att han arbetat utomlands i Frankrike i 5 års tid, därav den mycket goda engelskan han behärskade.
Vad gjorde han i Frankrike? Jodå, jobbade som Främlingslegionär!
Visst var jag tvungen att ställa den hypotetiska frågan om vad de hade gjort om det kommit två motorcyklister som inte stannat när de stoppade dem.
Enkelt. Vi hade kört efter dem och jagat dem tills de kraschat. Hade vi tappat bort dem, vilket inte är värst sannolikt så hade vi med förstärkning väntat vid hamnen på utlänningarna och tagit dem när de skulle hem. Fast då hade de ju inte kunnat åka hem, utan fått förlängd vistelse här i landet. På annat håll och tillsammans med ryska alkoholister och annat patrask i en trång cell.

När sista papperlappen var ifylld och han var nöjd, tackade jag ödmjukast för tiden tillsammans och det blev Frendys tur att gå igenom samma procedur.

När vi äntligen var klara och fick åka vidare, fann vi att vi var törstiga och hungriga efter detta lilla missöde. Så vi svängde ned till första bästa restaurang vid havet som serverade oss på fantastiskt god mat och dryck.
Därefter gav vi upp och kryssade i maklig takt tillbaka mot Tallinn. Först till ett Swedbankkontor för att betala våra oväntade extrautgifter, sedan därefter fromma som lamm vidare till färjeläget där vi ställde in oss i ledet som sanna kommunister och varken tyckte eller tänkte annorlunda. 🙂

Några timmar senare stod vi på däck i vinden och lät de sista varma vindarna fläkta oss i håret medan vi med tårar i blick och öl i hand njöt av denna fantastiska upplevelse vi varit med om i en vecka.

/ Christer