Hej hej,

Tiden rinner iväg. Det var tydligen väldigt länge sedan jag skrev på bloggen. Ber om ursäkt för det. Tack till er som varit på mig om att uppdatera.

Denna underbaraste period på året har tagit ut sin rätt. Med stigande temperaturer och allt färre mörka timmar så har jag spenderat allt mindre tid inomhus framför datorn. Istället är jag ute precis så mycket jag hinner om dagarna för att som katten absorbera så mycket av solens strålning som möjligt.
Det är löpning, inlines, MTB och skogspromenader med fotografering, när jag inte är ute och kör med KTM 690 Enduro på grusvägarna.
Den första månaden med KTM gav 350 mil, med 80% grus, 10% asfalt och 10% mindre stigar.
Att jag väntat så länge med att köpa denna kategori av motorcykel stör mig lite. Skogsmullevärlden där ute i skogen är gigantisk och underbar och en ny värld har öppnat sig. Dessutom funderade jag länge över om man kunde vara nöjd med en 690 cc enstånka efter att ha gasat omkring på 170 hk sportmaskiner det senaste decenniet.
Nöjd är bara förnamnet. Jag saknar verkligen inte att sopa pungen i tanken och mordkrampaktigt hålla i det wobblande styret när man kör omkring med sporthoj på de alldeles åthelvet fördåliga landsvägarna här i landet.
Med offroaden flinar man bara och finner ytterligare en ny stig runt knuten som man drar iväg på.

Detta transportmedel har blivit ett kombinerat lekfordon, avluftningsventil efter en jobbig dag på jobbet och ett arbetsredskap som tar mig fram till nya UE-platser runtom i landet.
Om Gud fanns, skulle jag tacka skaparen för att han begåvade människan till att uppfinna motorcykeln. Tack!

Saknar jag racingen? Mmmmmm, tänker………..
I ett första skede skulle jag kunna försöka övertyga er därute att min tid är över och att livet kommit in i en ny fas. Men jag tror inte att jag skulle lyckas vidare bra.
Självklart saknar jag den delen enormt. Det var trotsallt mitt “yrke” i flera års tid. De underbara stunder som fanns när framgång erhölls tillsammans med team och nära och kära är stunder man aldrig kan glömma eller förtränga. Det är bara sådant man åter vill eftersträva och återuppleva igen gång på gång. Kickar och välbehag kan det kallas också.
Men vi får se vad som sker framöver. Halva livet återstår teoretiskt och med otur kanske lite kortare, så det gäller att försöka hinna med så mycket av det positiva som möjligt varje dag.

Omvärldspolitiken struntar jag i att ta upp just nu. Jag vill bevara den positiva feelingen i denna blogg som jag skapat.

Mina vänner som kör fyrhjulsracing med bil skördar framgångar och har plockat första pallplatsen. Jag grattar förstås och njuter med dem. Skitfränt!

Och min vän som gjort comeback från Supermotard till RR igen efter 10 års utflykt fortsätter att överraska många. Dock inte mig. Riktigt underbart att han rör om och presterar resultat. Snart kommer segern. Heja heja vännen!!

En vision:
När kapitalet finns på plats och tiden är inne är yrket racerförare igen med eget team. Sedan om det blir på tvåhjul eller fyra eller en kombination får framtiden utvisa. Men det kommer den att göra…….

Avslutningsvis:
Vad skrev jag innan WorldSBK säsongen drog igång? Jo, att Max Biaggi skulle bli att räkna med på Aprilian denna säsong. Halva säsongen har nu gått i WSBK och vem leder VM? Yes!!! Max Biaggi.
Ni som fortfarande undrar hur man skall bli snabb i roadracing, titta på Biaggi. Studera hans körstil. Ingen i världen kör så mjukt som honom, men ändå så vägvinnande och snabbt.
Förr, när jag var mindre, på -80-talet fanns en annan Gud som också hade en mjuk körstil. Då hette han Eddie Lawson och kom från USA. Han vann 4 VM titlar i GP500 klassen ( -84, -86, -88, -89 ) De tre första på Yamaha och den sista på Honda. På Hondan vann han för att han bara ville få tyst på alla som snackade om att han alltid kört den bästa hojen från Yamaha.
Minns Rossi också som gjorde likadant, fast tvärtom inom MotoGp-eran. Rossi är också duktig naturligtvis, inget tvivel om det. Han har något som många andra saknar, men som körstilsstudie är han inte skolboksexepel nummer ett.

/ Christer